Aftonbladet – 20 oktober 1860, sida 2

Skaldeförsök af Edvard. Stockholm 1860. Pris: I rdr 25 öre, Det märkes snart, att man här har framför sig en mycket ung författare. Ett omdöme stver, Hvilka förhoppningar för framtiden arbetet möjligtvis kan innebära, är derföre vanskligt att fälla. Man har ofta sett ganska lofvande anlag plötsligt sina ut såsom en vårbäck, medan andra, hvilka i början förekommo. temligen obetydliga och grumliga, oupphörligt vuxit till och klarnat, likasom genom en fördold inre kraft. Orsaken är otvifvelaktigt den, ati det härvid i väsendtlig mån beror på buru pass stort och ädelt bildningsmaterial den unga skalden sedermera förmår tillegna sig. Ty diktareförmågan, fantasien, förhåller sig till 1 öfriga lifvet endast såsom formen till innehållet. Han skapar visserligen; genom sin tormförlänande kraft, en egen Sskönbetsverld; sitt stoff måste han dock hemta utifrån. Men den verld han skapar är en ideal verld. Konstnären får derföre icke behandla stoffet endast såsom ett yttre. Han mäste tvärtom genomtränga dess väsende; I havs arbeten å hvarken saknas den enkelhet och omedelbarhet, som tillhöra naturen, den inre. sanning, den klarhet och följdriktighet, som innebo i vetenskapen, den varma känsla och nedvetna sedlighet; hvilka utgöra det praktiska lifvets grund, eller dew oändliga frihet, som strömmar fram i religionen. Förutan detta stoff blir fantasiens bild endast ctt irrande sken, blir poesiens gudaspråk endast en ljudande malm och en klingande bjellra; med detsamma kunna äfven mindre rika konstnärsanlag utveckla sig till en ganska hög betydelse. Det synes oss att författaren till förevarande lilla diktsamling ingen aning ännu har om len makt att intaga, som ligger i det enkla, naturliga och osökta. Han jagar oupphörligt fter rika bilder och granna talesätt. Måhända var han fått beröm just härför; men han bör sj för framtiden låta sig förledas deraf. Det önas skapelseakt består icke i ett sammanande af flera särskilda, mer eller mindre lysande bitar, såsom man gör ett mosaikarbete. Det sköna är, såsom naturens: skapelser, en innerlig organism. Det uppväxer ur en i konstnärens inre åskådad id, och den förm, let sedan ger sig i sin utveckling, är endast uttrycket af iddns innehåll. De särskilda episederna, bilderna och tankarne; gälla icke blott för sig,äde äro facetteringar af den ena och gemensamma grundiden, hvilken, såsom n verksam medelpunkt, både förutsätter och förmedlar dem. Men hufvudfelet bos förfats tarens stycken är att de flesta af dem icke a någon sådan inre Kärna, ut hvilken de mvuxit såsom ett helt. De falla derföre r uti idel enskildheter, och det går härvid, såsom alltid då det lefvande sambandet sak as: delarne förlora äfven sin betydelse. Det sköna, de kunna innehålla, blir nu endast ett ttre grannot i stället för ett till väsendet skönt. Ett sådant slags qvasipoetiskt aggregat är ;mellertid det, som i allmänhet nu för tiden inses såsom summan af all poesi. Det fin1es så många, både af den skrifvande