på förstugubron. En stund derefter ljöd mosters röst, som uttalade dessa ort: Nu kan du gå in och äta.p Viktor gick in i salen. Der var dukadt blott för en. Nå, hvad betyder detta? Skall moster icke äta med? frågade han. Nej, jag är icke hungrig. Sara snodde af ut i köket, och Victor satte sig, mumlande: Gumman är uppbragt. Det är ändå fasligt odrägligt med qvinnorna, att de skola vara så argsinta.n Professorn lyfte på ena karottlocket, fullt öfvertygad att derunder få se spickemat, som alldeles icke var hans svaga sida; men han bedrog sig. Det var en kötträtt. Sedan middagen ned en strykande matlust blifvit expedierad, gick professorn ut på förstugubron att röka sin pipa och smeka sin stora rappbönshund. Moster Sara blef icke synlig, utan pigan bar fram kaffe. Aberney var så van, att en stund efter maten åböra Saras småprat, att han tyckte det var helt tomt. Han föll snart i tankar, men dessa måste ha varit af en egen art, ty det ena mölnet efter det andra drog öfver hans änsigte. Han glömde röka, .och kaffekoppen stod orörd. Plötsa ligen afbröts tystnaden omkring honom af en klar och vacker barhröst, som sjöng en finsk folkvsa. Aberney spratt till vid ljudet af dessa toner, som kommo ifrån. skogen, Det var samma sång Edith sjungit första gången fadern hörde henne. I Victors själ återkallade dessa toner så många ljufva. och bittra hågkomster. Med spändt intresse lyssnade han till melod.er, som återförde bilderna från det kära föräldrahemme och alla dem han älskat. När sången tystnade; satt han ännu, med hufvudet lutadt i handen, försänkt i drömmerier. Det var en röst alldeles sådan som hennesn,