makt; men att hon icke kan det, visa nogsamt våra dagars händelser., Påfven angifver Victor Emanuel såsom -en röfvare, men han vågar ej neka. denne röfvare och fadermördare sakramenterna. Denne förbrytare inträder på påfvens eget område såsom en af de trogna; hela Roms makt kan ej förhindra honom att vara en kristen. Är väl detta en ställning att kämpa för, som om romerska kyrkan skulle förlora sin makt, i fall dess verldsliga välde upphäfdes? Hvilken makt har-hon väl att örlora, då hon ej förmår vidtaga en kyrklig åtgärd emot sjelfva ledaren af ett helgerån? Kan det väl bli mycket värre sedan hon förlorat sina; verldsliga rättigheter? Det är för öfrigt klart, att hon här icke eger något vel, att kyrkans äldste son fullt och fast beslutat visa, att.om påfven ej .velat sätta en krona på hans hufvud, så kanmrhan deremot beröfva påfven dess egen. Man talar om Jerusalem såsom den ort, på hvilken återupplifvandetaf ett andligt påfvedöme skulle försökas. Detta är i sanning, att gå något för långt tillbaka. Det vore föga angenämt att så bestämdterinras om sitt första ursprung, att påminnas om de tider, då hvarken kardinale: eller verldsliga påfvar, eller ens andliga påfvar funnos till. Det gifves emellertid endast en utväg, om man vill vara konseqvent.. Rom har nu en gång sjelf uppställt en teori, och det får ej rygga tillbaka för att dertill hänvisas. Teorien om dess andliga makt borde vara tillräckligt stark att möta. allting, alla prof, alla eventualiteter, och besegra alla hinder. Hvarföre erfar nu detta Rom en sådan motvilja för genomförandet af sin egen teori?