— UR TENS ANERERASN STOCKHOLM den 18 Okt. Den påfliga allokution, som vi nyligen meddelat, bär i vida högre grad än de flesta dylika statshandlingar vittne om den -ytterliga vanmakt, det djupa förfall, som råder på det håll hvarifrån den utgått. Ovett och förbannelser — anmärker härvid med rätta ett engelskt blad — utgöra ett föga lämpligt sätt att sysselsätta -sig med åtgärder för vården om tsin värdighet; men detta är nu en gång den ställning påfven intagit, och hela verlden står nu och hör på huru han grälar, Hvilken verkan hans tal må kunna utöfva på de maktegande blir en annan fråga. Österrike lärer utan tvifvel hysa sympatier för denna påfliga predikan om furstars oförytterliga rätt, äfvensom män i Ryssland kan känna en viss svaghet för denna gammalmodiga politiska vidskepelse; men till några kraftåtgärder torde af flera skäl ingen af dessa makter låta förmå sig. Hvad Frankrike åter angår, har dess beherrskare visserligen förstärkt sin garnison i Rom och tillkännagifvit sitt beslut att skyddatpåfven i dess besittning af S:t Peters arfdel, men han Bar derjemte temligen tydligt låtit förstå att han med denna arfdel:ej menar annat än Rom, Civita-Vecchia och Viterbo. Under sådana förhållanden synes intet tvifvel mera kunna ega rum om att Roms verldsliga välde är nära sitt slut, helst statsbehofven svårligen lära kunna fyllas med deknappa. bidrag, som ingå från Rom och dess närmaste område. Huruvida åter Roms andliga välde skall komma att häraf röna något menligt inflytande, är en fråga, som framtiden har sig förbehållen. Att de andliga anspråken. stå i ett vida närmare såmmanheng med de verldsliga än påfvedömet vill låta påskina, visar hela dess historia, och ej minst dess yttersta ansträngningar. på den sednaste tiden att få under sitt ok behålla äfven den kroppsliga delen af de själar det så länge beherrskat. Times innehåller härom några. betraktelser, hvilka, ehuru affattade i en lugnare: ton än de öfriga engelska bladens, likväl be-stämdt antyda dess mening i denna för men-näskoslägtets framtid så vigtiga fråga. Efter: att först hafva ådagalagt huru det af Lamennais för 30 år sedan väckta förslaget om att: påfven borde uppgifva sitt verldsliga välde, för att kasta sig i demokratiens armar, ieke håller stånd, enär frågan derigenom skulle göras till en politisk partisak, fortsätter Times sina betraktelser i följande ordalag: Men det nuvarande, på påfvedömet ställda anspråket, den fordran, som ligger i sjelfva. händelsernas gång, är vida olika med hvad: som för 30 är sedan framställdes af några: entusiaster. Hvad man nu af påfvedömet fordrar är ingalunda att det skall uppgifva sin verldsliga makt, såsom stående i närmare sammanhang med det ena politiska partiet än med det andra, utan att-det skall försaka denna makt för atti utbyte deremot uteslutande egnasig åt utöfvandet af sin andliga myhdighet.. Frågan är nu. om hvad påfven har att göra, sedan det blifvit fullkomligt klart, att han kommer att beröfvas det ena fotfästet af sin makt, och (endast får bibehålla det andra att stödja sig; på. Svaret är, att,om det ena, som man ännu vill lemna honom, utgör den äldsta och ursprungliga grunden till påfvedömet, det andra deremot sednare uppkommit, och endast är en följd af tidshändelserna — om det ena utgör dess väsentliga grund, allt hvad som det enligt sin egen teori behöfver, det andra någonting blott tillfälligt, som det sjelf erkänner,sig ganska väl kunna undvara — dess rätta och naturliga politik måste vara att uppgifva det tillfälliga bibanget, hvilket dess egna trosförvandter ej vilja se i dess händer, och på en: gång egna sig endast åt det andliga. Ingen fordrar nu at påfvedömet, såsom fordom Lamennais, att det skall försöka en ny grund och anställa några stora experimenter, utan blott att det skall återgå till en gammal grund och intaga den ställning, hvilken det sjelf påstår sig hafva haft förr än alla verldsliga besittningar. Romerska kyrkan undergår nu blott profvet af en återgång till sina första principer. Om hon ej kan på denna tigare grund och i enlighet med denna ursprungliga teori styra den delaf kristenheten, som tillhör henne, så har man härom ingenting annat att säga än att hon är en bedragerska och hennes teorifalsk, och detta icke på grund af bevis från motst:ndarnes sida, utan till följd af hennes egen bekännelse. Att med de förtviflade ansträngningar, som hon nu gör, haka -sig fast vid ett erkändt blott tillfälligt bibang till hennes andliga makt, som om härmed allt vore f rloradt, är att förråda ett praktiskt misstroende till sin egen teori. Kyrkan hade hvarken krona eller spira, icke en tumsbredd lan:! under sitt välde, icke den ringaste plats mom den europeiska politiken, då St. Ambrosius. mötte Theodosius i portiken af Milanos domkyrka, och sände honom derifrån bannlyst och utesluten från altaret. Kan väl romerska kyrkan med den tredubbla kronan på sitt hufvud göra sådant nu? Om hon kan det, så lärer icke förlusten af den tredubbla kronan beröfva henne denna