Man var i slutet af Maj, en vecka efter Aberneys ankomst fill Junta. Med några böcker under armen, begaf sig professorn till en afsina favoritplatser i skogen. Han hade icke hunnit mer än sträcka ut sig på den späda gtäsmattan, då en röst ropade: Victor, Victor! Se så, der kommer moster Sara. Hvad kan gumman vilja mig, tänkte, professorn, och såg helt förtretad ut. I detsamma skymtade en qvinnofigur fram emellan träden. Det var ett litet, magert fruntimmer, klädt med mycken omsorg och prydlighet, utan att det likväl i hennes klädsel låg något utstofferadt. Mössan, af utmärkt fina och vackra spetsar, var enkel, nätt och bländande hvit. Ansigtet, som omslöts af densamma, hade helt säkert varit vackert för en trettio eller fyratio år tillbaka. Nu var det htet och. hoptorkadt, med fina och regelbundna drag. De bruna, djupt liggande ögonen voro ytterst lifliga och hade ett blandadt uttryck af skärpa och vänlighet. Hela hennes väsende bar prägeln af en rastlös verksamhet. När hon med lätta och snabba steg hunnit fram till Aberney, sade hon med kort och hastig röst: Kära Victor, icke var det värdt att du sprang undan för mig; nog borde du känna mig så pass att veta det jag skulle taga reda på. dig, eftersom jag beslutat mig för ett samtal.n : Moster Sara bredde ut sin näsduk på marken, strök sin klädning slät och satte sig ett stycke ifrån Victor. : Det är ingen lätt sak att komma undan mig, skal jag säga, tillade Sara med en småslug min. ; Jag märker det, suckade Victor och slog ihop boken, tilläggande: Nå, hvarföre förföljer moster mig så envist?n