och hvilken låg några mil ifrån Åbo. Del egde ett ensligt och afskildt läge. Professorn ämnade der tillbringa sommaren, endast åtföljd af moster Sara, som skötte hans hushåll. Aberney var ungkarl. De föregående somrarna hade han bott på en liten gård; den han arrenderade; men som Aberney icke fick vara i ostörd ro der, hade han begifvit sig längre bort. Victor Aberneys sysselsättning under sitt vistande på Junta, så hette hans egendom, skulle blifva att fördjupa sig i sina studier och sina musikaliska funderingar. Han var en omtyckt kompositör och utmärkt musicus. På sin utflygt, öfver sommaren medtog han ett helt bibliotek af böcker och musikalier; och älskade att tillbringa dagarna antingen liggande utsträckt i skogen, läsande någon af sina älsklingsförfattare, eller ströfvande omkring i trakten med en bok till sällskap, eller ock glömde han hela den yttre verlden vid sin viol eller sitt piano, hållande ensamheten kär och aldrig sjelfvilligt sökande något annat sällskap än naturen, sina böcker och musiken. Vid denna period var han ännu ej fylda fyratio år, högväxt och starkt byggd, med en fri och öppen panna, på hvilken tronade intellektuel och moralisk öfverlägsenhet och ett starkt utprägladt uttryck af karaktersfasthet i hvarje drag. Han hade utseende af en äkta finne, redlig, klok och bestämd. För öfrigt var han en genialisk lärd, som aldrig älskat något annat än sina böcker, en snillrik kompositör, som aldrig svärmat för något annat än musik, och en rättskaffens man, som velat letva och dö för fosterjorden. Han undandrog sig så mycket han kunde sällskapslifvet; men då han deruti deltog, var det icke såsom en halffånig tankspridd bokmal, hvars sätt framkallade löje, utan såsom en bildad och angenäm sällskapsman,