Aftonbladet – 17 oktober 1860, sida 2

lingar, söm möjligt är; samt årligen? hålla prestmöte både med kyrkoherdar och kapellaner. Det torde icke kunna nekas, att den verkningskrets, som sålunda blifvit biskoparne anvisad, är lika vigtig som vidsträckt och. utan annan ledning än den kyrkostadgarne sålunda lemna, skulle man svårligen kunna fatta huru det är möjligt att ifrågasätta borttegande af embetsmäa med en så ingripande, så mångsidig samt, rätt och nitiskt utöfvad, så aktningsbjudande och välgörande verksamhety helst då man knappt nog tror sig behöfva att sätta något annat i stället, utan antingen vili åt tre biskopar öfverlemna hvad hittills varit åt tolf uppdraget, eller ock anser biskopsgöromålen kunna, nära nog som en bisak, dofverlemsas ft de af andra göromål ganska mycket upptagna domprostarne. Men ett är hvad institutionen en gång varit samt hvad den kunde och borde vara, ett annat hvad erfarenheten lärer om det skick, den under tidens fortgång antagit och efter hvilket den nu rätteligen lärer bedömas. Vid den tid kyrkolagen skrefs funnos ännu eller lefde i mannaminne inom vårt land biskopar, hos hvilka Sverges folk står i djup tacksamhetsskuld för hvad de med kraftigt nit och oförtröttad verksamhet uträttat för kyrkotukt och ordning, för läroverken och icke minst för folkundervisningen. Kyrkolagens stränga fordringar på en biskops verksamhet hade då en motsvarighet i verkligheten; och om mensklig bristfällighet icke äfven den tiden lät anledningar till klander emot biskoparne utecblifva, kunde dock klandret icke drabba sjelfva institutionen, så lärge goda verkningar a! denna aldrig saknades. Annorlunda måste det dock blifva i samma mån biskoparne läto sig dragas från sitt egentliga kall och visad: sig företrädesvis egna tid och krafter, icke å hvad deras embeten förnämligast tillhörde. utan åt ett för detsamma främmande uppdrag. som blifvit med biskopsembetet förenadt. Et: sådant var den rättighet och skyldighet at! deltaga i folkrepresentationens förhandlingar som varit och är Sverges biskopar lemnad. En naturlig följd af den ställning, presterskapet inom representationen intager; var dock detta uppdrag för sjelfva biskopsinstitutione; oväsendtligt och det hade tilläfventyrs vari både för denna och kyrkan lyckligt, om de: städse sålunda af embetets innehafvare betrak tats. Verkligheten har dock visat något an nat. Allt längre och tätare återkommande riksdagar hafva låtit biskoparne allt oftar: saknas inom sina stift, utan att under de tider representantkallet lemnat dem öfriga nå gon särdeles verksamhet försports inom stiften. De omständliga föreskrifter kyrkolager lemnar rörande visitationer och prestmöter visa nogsamt, hvilken vigt lades på dessa förrättningar, och hvad omdöme den biskop skull ansetts förtjena, som åsidosatt enså vigtig del af sitt embetes åligganden. Och dock torde den nu lefvande generationen af svenska folket knappt nog varit i tillfälle att iakttaga en annan utöfning af biskopsembetet än den nyss antydda. Långt ifrån att årliga prestmöten någorstädes hållas, torde i ganska många stift flertalet af presterna hafva framlefvat bästa delen af sin tjenstetid, utan att hafva egt tillfälle bevista något sådant. På samma sött hafva väl i de flesta stift långa r förflutit, utan att ens någon visitation blif: vit hållen, och mängden af församlingar torde sakna ens någon invånare, som bevistat eller minnes en biskopsvisitation, sådan kyrkolagen bjuder den. Under dessa förhållanden torde biskoparnes befogenhet att anses såsom tillsyningsmän i stiften? öfver församlingarne och presterna svårligen erkännas. Härmed lärer ock den egentliga grunden för deras tillvaro vara borta; och huru högt man än må uppskatta värdet af deras nit, erfarenhet och förmåga inom representationen, torde det alltid blifva minst sagdt oegentligt, attstaten använder de betydliga tillgångar, som äro biskoparne anvisade, eudast för att derigenom underhålla tolf utmärktare medlemmar i en af representationens fördelningar. Om således den biskopliga institutionen i Sverge är på förfall; om biskoparne, åsidosättande de pligter, som väsendtligt tillhöra deras kall, egna sina krafter hufvudsakligen åt fullgörande af ett uppdrag, som måhända i kyrkans och religionens imtresse aldrig bordt dem lemnas; och om, till följd häraf, presterskapet och församlingarne sakna den tillsyn, som kyrkostadgarne velat åt dem bereda och våra kyrkliga förhållanden fordra, så kunde likväl ännu den förhoppning finnas, att en återgång vore möjlig, om institutionen besute den hfskraft, som för en dylik pånyttfödelse erfordrades, Utrustad med rikare materiella hjelpmedel än någon annan embetsmannaklass i landet, låter det tänka sig, att ett nyvaknadt Jif skulle hos densamma väckt tanken på utvägar att ersätta utlefvade och förbrukade krafter med nya och friska, och att under samfäld, nitfull verksamhet låta minnena af slapphet och försummelse öfvergå till mer och mer förgätna. traditioner. En manande sporre härtill borde varit dessa en gång framställda, aldrig tystade, utan alltjemt återväckta yrkanden om biskopsembetetsindragning. Men någon verkan i nyss antydd rikt. ning har ännu icke visat sig. Förgängelsens 1g synes vara den enda, hvars verksamhet skulle återstå. De åligganden, som en gång voro biskoparnes, äro dock af allför stor vigt, särdeles i en tidpunkt, då den svenska kyrkan visserligen är i synnerligt behof af ptillsyningsmän med kraft och törmåga att tillse; det Guds ord klart, rent och oförfalskadt åhörarne föreställes, att icke allt bör göras för att åt kyrkan och församlingarne söka återförvärfva de förmåner, biskoparne en gång beredt dem, men ej vidare förmå åstadkomma. Den första åtgärden härför lärer ej kunna blifva någon annan än indragning af de biskopsembeten, motionärerna påyrsat. Då emellertid detta först småningom kan. verkställas och, i afseende på de åtgärder, hvilka, i sammanhang med verkställande af indragningen blifva erforderliga, K. M:t bäst torde vara i tillfälle att dertill afgifva