Aftonbladet – 17 oktober 1860, sida 1

icker honom, störtar han död till hennes fötter.n Enoch reste sig och bokstafligen ryckte upp Harmen ifrån hennes knäböjande ställning. Olyckliga, du bedrog mig, du var icke oskyldig, du har mördat min broder, och jag..... Han slängde henne långt ifrån sig, förde händerna genom. håret samt utropade med en ton af förtviflan: Och jag — jag har äktat min brors mörderska!l Harmen neddignade på sina knän. Hon förmådde icke stå, utan släpade sig till mannens fötter, snyftande: Hör mig, innan du förbannarl Följ mig! var allt hvad han svarade, och gick in i sitt arbetsrum, hvars dörr han riglade efter dem. Följande morgon kom en exprå till prestgården med den ohyggliga underrättelsen, att lagman Enoch Aberney om natten skjutit sig, och att hans älskvärda hustru hade blifvit rubbad af sorg. Slut på inledningen. — (Forts. somm — En björahistoria. Följande händelse bevisar hur farligt det är för vapenlös man att gifva sig i fejd med de nordiska skogarnes konung: Bonden Oddeskar från Sxtersdal i Norge dref en söndag boskapen till skogs och vallade den hela dagen utan att någonting ovanligt förekom. Men om aftonen, då han dref hem sina kor och får, hörde han en ko springa ett stycke bakefter sig. Han vände sig om och såg att en björn jagade kon. Efter ett par minuter låg björnen öfver sitt offer och sög glupskt dess blod. Utan att besinna hvilken fara han sjelf utsatte sig för, sprang mannen åstad och gaf med sin herdestaf björnen ett dugtigt slag öfver nacken. Björnen reste sig genast upp på bakbenen och grep bonden med ramarne midt i ansigtet, så att både skinnet och köttet af kinderna blefvo lösryckta samt näsa och läppar följde med. Efter denna hämnd släppte björnen bonden och återvände till sitt fordna offer. Bonden återvände till sitt närbelägna hem; det tör dröja länge innan han blir läkt.