Aftonbladet – 17 oktober 1860, sida 1

Dricker du ej vin? frågade Enoch i en ton, alldeles olik den han bru kade tilltala henne med. Nej, Enoch, du vet ju att jag ; aldrig brukar göra det, svarade Harmen. Ja, det är sannt, du dricker icke; du bara skänker i åt dina männer. Rösten var skarp och hård. Han fattade glaset, tilläggande: aFör sex är tillbaka, ja på de nna dag, slog du i vin åt din förste man. ot Enoch hällde långsamt, nästan droppvis ut sitt på talriken, fortsättande med dof röst: Jag vill se, om ej på botten, af detta äfven ligger gift. Hans genomträngande blick hän gde fast vid hustruns dödsbleka drag. Då. han uttalade de sista orden, störtade Harm:en upp och utropade med förtviflan: Nåd, barmhertighet! Hon kastade sig på knä framför Enoch och ville fatta hans band. Han drog den undan, och stödjande hufvudet emo t den, yttrade han, alltjemnt fixerande den knä böjande qvinnan: I mannens kabinett fanr.s ett skåp; detta skåp innehöll flaskor med gift. En dag, just samma dag som vi nu haf va, för sex år tillbaka, gick hustrun in i detta rum, bon tog en svart flaska ocla smög ut i salen, der bordet stod dukadt. I mannens g.las hällde hon några droppar af den färglösa vätskan, hvarefter hon åter satte flaskan på sin plats, sedan hon torkat den med sin nätsduk. Några ögonblick derefter. möter hon mannen med ett af sina ljufvaste leenden. H!on låter servera honom, med de rätter ban mest tycker om, och slutligen iskänker hon af vinet ett glas och ber honom dricka: lan dricker! Enoch fattar med konvulsivisk ihäftighet om hennes arm; och sedan han töm t detta glas, som hon med så mycken troli:s vänlighet