Aftonbladet – 15 oktober 1860, sida 3

CLUCI HIUL ICUULLCI UU LHUHaaliaUut IV BUVBR Bet kerhet de murar, som voro uppförda mellan skottgluggarne, att dessa inom kort sammanstörtade och begrofvo såväl kanoner som kanonierer. Derigenom blef krutmagasinet blottställdt och sprängdes snart i luften med förfärligt brak. Förstörelseverket var nu fullbordadt. Fem timmar hade varit tillräckliga att jemna alla verken med marken. Då Lamoriciere såg, att hvarje försök till försvar mot sjösidan nu var omöjliggjordt, afsände han en parlamentär till grefve Persano och anhöll om 6 dagars vapenstillestånd. Amiralen svarade att han ej kunde bevilja något dylikt, och att generalen rörande denna sak måste vända sig till general Cialdini. Hvad amiralen sjelf beträffade, hvilken opererade alldeles oberoende af Cialdini, så vore hans ställning för gynnsam, att han ej skulle begagna densamma, och anfallet från sjösidan skulle derföre icke det ringaste fördröjas. På morgonen den 29 satte amiralen verkligen sina små ångfartyg i beredskap, förde landstigningstrupper ombord på desamma samt gaf dem befailning att intränga i hamnen och landsätta trupperna. Liktidigt hade hela flottan lagt sig invid hamndammarna, och ångfartygen voro redan i begrepp att intränga, då Lamoriciere insåg sin förtviflade belägenhet, samt på nåd och onåd gaf sig åt amiral Persano.? Turinertidningen Espero, berättar, att general Fanti verkligen uti Lamoricieres portfölj funnit högligen komprometterande papper, nemligen sådana legitimistbref, som man förut anträffat bland hertiginnans af Parma och hertigens af Modena papper. Man fann uti dessa bref mycket bindande bevis på Österrikes hemliga förbindelser med Lamorieidre. Österrike har således gjort sig skyldigt till öfverträdelse af noninterventionsprincipen. Rörande slaget vid Volturno berättas, att konung Franz sjelf förde befälet, klädd i civildrägt. Man såg honom flera gånger i elden. Garibaldi var, såsom vanligt, öfverallt och isynnerhet der, hvarest faran var som störst. Garibaldis här fick 1280 stridsodugliga och den kungliga hären 3000. Slagtningen fortfor från kl. 7, 4 på morgonen till 7 om aftonen. Detta förtviflade anfall var uppenbart konung Franz II:s sista ansträngning. I händelse han hade blifvit segrare, hade han marscherat mot Neapel. De kungliga trupperna hade antändt flera hus. Många sårade blefvo lefvande innebrända. Dessa grymheter begingos dock af bäjrare och icke af neapolitanare. På höjderna vid Caserta hade Garibaldi tillfångatagit 2000 kungliga med vapen och packning. Från Rom berättas den 6, att franska trupper numera besatt följande orter: Viterbo, Velletri, Trosirone, Civita Vecchia, Castellana, Tivoli, Palestrina, Frascati, Albano och Valmontone. Från Neapel berättas, att staden, i följd af segern vid Capua, var försatt i stormande glädjejubel. Den 1 dennes om aftonen, eller samma dag slagtningen levererades, voro stadens hufvudgator praktfullt illuminerade. Hvilka positioner Garibaldi intagit var ännu ej bekant. Det syntes hafva lyckats honom att besätta alla höjderna norr och öster om fästningen. Garibaldis son lärer hafva blifvit lindrigt sårad. Hela den piemontesiska garnisonen i Neapel, 800 man stark, hade, medförande artilleri, aftågat från Neapel mot Capua. Enligt en korrespondens från Neapel bade ofvannämnde piemontesiska styrka afgjort utgången i slagtningen vid Volturno. : Markis Villamarina hade nemligen sändt två kompanier bersaglieri, en bataljon infanteri och två batterier artilleri för att undsätta Garibaldis här, som var på väg att duka under. Detta var första gången, som piemontetarne direkt deltogo i striden mot konung Franz. De italienska bladen meddela en handling. som kan anses såsom inledning till konung Franz II:s ännu icke bekanta diplomatiska besvär öfver Sardiniens krigiska rörelser. Utrikesministern, Franz Castella, protesterar ut: ofvannämnde handling, som är daterad Gaöja den 16 September, mot Garibaldis usurpation. mot bortskänkandet af neapolitanska flotta till Piemont samt mot sistnämnde stats beteende, att icke blott låta passera expeditionei mot Neapel, utan till och med godkänna dest resultat. Protesten är ställd till främmands mäkters representanter vid hofveti Gaöta oct uttalar den förhoppningen, att konungen al Sardinien skall skynda sig att med Motvilja. såsom det anstår hans uppriktighet, afvisa den för hans ära kränkande skänken af en vänskapligt sinnad suveräns flotta och landområde, då densamma kommer från en menniska, hvilken han sjelf behandlat såsom usurpator. Uti en officiell artikel uti tidningen Giornale di Roma förklaras, att påfven kommer att infordra S:t Peters penning, men afstår från ett penningeunderstöd af de verldsliga makterna. Från Rom berättas om ett häftigt uppträde. som skall hafva passerat mellan general Goyon och påflige krigsministern, mgr de Merode. Den modige och kraftfulle prelaten hade icke sparat på skarpa ord. Bland annat hade han yttrat: Kortligen, hr general, ni måste meågifva, att eder kejsare är en tiger! Generalen svarade godmodigt: Monseigneur, sanningen är, att jag ej begriper något af alltsammans. Prelaten gemälte förbittrad: Just ert svar dömmer er, hr generall hvarefter han slutade underbandlingen. — Vid ett annat till fälle, då en af br Grammonts attachåer gjort ett besök hos Merode, hade denne utfarit i följande ord: Vi vilja åtminstone, att vi icke måtte föreställa eder, att vi låta bedraga oss af edra komedier och bycklerier. Dessa hafva aldrig dårat oss, utan alltid blott ingifvit oss det djupaste förakt., — Sådana saker förstår jag icke, svarade attachen och gick helt luga sina färde. Några dagar derefter gick Grammont till kardinal-statssekreteraren, för att beklaga sig; men Antonelli, som aldrig förlorar sitt lugn och sin kallblodighet, svasea TA NOTAN TT Ta na Ve nen RER