Aftonbladet – 15 oktober 1860, sida 2

När hon tystnade tog Ivano en stol och satte sig bredvid henne. Ni väntade att jag nu skulle aflägsna mig; men innan jag lemnar detta hus, der jag af er aflidne man rönt så mycken -gästvänlighet, af er så mycken kall höflighet, bar jag några ord jatt säga. Ni är en ovanligt skön qvinna; man kan icke se er utan att i er beundra ett af skaparens mästerverk. Jag är ung, och icke underligt då, om er skönhet på mig har gjort ett djupt intryck — dock, det är nu förbi. Vid er mans död hade ni i mina ögon upphört att vara skön, tillade han med tonvigt. Ni har likväl under loppet af en lång tid utgjort ett föremål för mina varmaste känslor. Hela ert väsende var egnadt att i en ynglings bröst uppväcka förut slumrande drömmar. Att jag i tysthet har tillbedt och beundrat er, har gjort att jag i dag inför rätten afgifvit en förklaring, som ger er mans död sken af en olyckshändelse och fritager er från alla misstankar; men, min fru, det skedde icke för er skull, utan för — min egen. Jag ville icke höra det namn brännmärkt af en ryslig misstanka, som jag en gång vördat och älskat, äfven om mina känslor nu äro motsatsen af hvad de varit.n Jag förstår er icke, sade Harmen med stolthet och blickade dystert på Ivano. Om hvad ni berättat för min svåger och inför domstolen icke är sannt, hvem har då bedt er uppträda med en diktad historia? Min fordna svaghet för er har förmått mig dertill. Ivano reste sig upp och hviskade några ord i Harmens öra. Den unga enkans förut bleka ansigte blef ännu blekare. Hon stirrade på Ivano, som tillade, i det han bugade sig: Grafven och jag äro lika stumma. Lef väll Han skyndade ur rummet och Harmen lutade sig skälfvande emotryggstödet af soffan. Något senare på aftonen ankom posten, medförande tvenne olycksdigra underrättelser, en enskild och en öftentlig. Den senare innehöll befallning till finska regementena att skyndsamligen ställa sig på