Aftonbladet – 13 oktober 1860, sida 2

Är det gift? frågade Harmen. Jas-och-dertill ett som dödar på minuten. Casper lås:e till skåpet och lade nyckeln i sin bordslåda. När han hade lemnat rummet, framtog Harmen nyckeln och öppnade skåpet. Hon tog ned flaskan, och betraktade den, under det hon i tankarna upprepade mannens ord: Några droppar häraf, och lifslampan slocknar; och jag kunde således befria mig från ett lif som förefaller outbärdligt. Hvem skulle väl sakna mig? Ingen. — Några veckor efter min död vore jag glömd. Jag eger icke barn och följaktligen icke något band, som fäster mig vid lifvet. Hon förde handen till den öfverbundna glasproppen; men i detsamma kom en tjenarinna in. Harmen satte helt hastigt flaskan ifrån sig och. tillslöt skåpdörrarna. Detta skedde likväl ej nog fort, ty tjenarinnan uppfångade hennes rörelse: ij Patron Aberney vill tala vid frun, sade tjenarinnan och kastade en nyfiken blick omkring rummet. Korsjcbvad kan: frun bafva art göra med de der faskorna, tänkte hon. Herrn har ju så uttryckligt förbjudit att icke någon får röra dem. Harmen fick några uppdrag af sin svärfar, hvilka förmådde henne att gå ut i staden, hvarigenom hela dagen upptogs. Om aftonen voro de båda gamla vännerna tillsammans hos de unga och sutto i salen, rökande sina pipor. Harmen hade haft hushållsgöromål, som hållit henve i köket. Då hon skulle träda in i salen, börde hon Aberney yttra: Ser du, Hederman, att jag ändå från början hade rätt, då jag afrådde dig ifrån giftermålet med Rosa; men du var envis. Och derföre fick jag också pligta. Mitt iktenskap har varit så olyckligt, att jag månven gång under min erklingstid tackat Gud, som löste mig ifrån den tuuga bojan.