Aftonbladet – 13 oktober 1860, sida 2

var försjunken. Debora Aberney dog efter en kort. sjukdom, efterlemnande man och söner i djup sorg. Harmen begret den bortgångna derföre att hon visste huru djupt förlusten af den älskade modern skulle gå Enoch till hjertat, isynnerhbet som han ej sett henne på tre år och nu aldrig mer skulle få återse dessa från barnaåren så kära drag. Et år hade framrullat öfver Deboras grift då fru Hederman följde sin svägerska i grafven. Harmen blef efter modrens död mera tyst och sluter, utan att Casper gaf akt derpå: Han börde till antalet af dessa män, som anse för pjunk att oupphörligt sysselsätta sig med sin bustru; isynnerhet som det var ett något i Harmens alltid medgörliga och passiva sätt, som blef högst enformigt och gjorde att han rält oita fann sin vackra hustru ledsam. På allt hvad han yttrade svarade hon altid jakande och ingick aldrig i någon diskussion, något som gaf Casper anledniog att yttra till slipa vanner: Min hustru är så förälskad, att hon af fruktan att missbaga mig aldrig har någon annan tanke än min. Stackars Casper, huru förblindad varchan ej, som icke i Harmens hela sätt såg en tydligt uttalad tröttbet vid:lifvet, en fullkomlig liggiltighet för allt! Hade: Harmen egt någon vän, någon förtrogen med bvilken hon kunnat tala om sina känslor och sitt lidande, skulle riktningen i hennes inre kanske icke antagit en så fruktansvärd karakter, som nu blef fallet. Ea dag hade Casper uppkommit fiån apoteket, medförande en flaska; den ban ställde in i ett skåp i sitt rum, der ban förvarade droger. Han yttrade dervid: Vårt lif är ändå ett bräckligt ting; några droppar af den här vätskan, och lifslampan slocknar ögonblickligen.