Aftonbladet – 12 oktober 1860, sida 2

Hos man som dvinga böra heder och pligt vara herrskande, eljest äro de föraktliga. Akta dig, ödet kan hämnas så, att du sjelf dukar under för dina känslor. Nej, Harmen, det kan aldrig hända. En lång paus följde. Harmen talade sedan om likgiltiga saker; men hennes kinder voro hvita som rosens blad i hennes skärp. När man återvändt upp till byggningen, gjordes musik: Edith sjöng, och sjöng så, alt hon hänförde alla. Tillbakalutad i en fåtölj satt Harmen i ett kabinett, som gränsade till salongen. Hon hörde icke sången, så upptagen var hon af tanken på Enoch och huru hon skulle kunna erhålla vissbet om hans blick verkligen var en återspegling af hans känslor eller blott en hägrande villa. Enoch stod strax utanför dörren till kabinettet med ryggen vänd åt Harmen och som iet tycktes helt och hållet upptagen af sånsen. När den tystnade, vände han sig om; i letsamma, reste sig Harmen för att gå uti salongen. Vid denna rörelse tappade hon den hvita rosen, som satt fästad i skärpet. Utan att låtsa se Enoch, passerade hon förbi honom ich gick fran till en af de uppslagna glastörrarna, der hon stannade samtalande med Rditb. Der hon nu stod; kunde hon se in i kabinettet och märkte ganska väl att Enoch sick in dit, några ögonblick efter sedan hon lemnat det. Dold af gardinen framför glastörrarna, vände hon på hufvudet och kastade 0 blick efter honom. Hon såg Enoch med :n hastig rörelse taga upp blomman, föra den ull sina läppar och gömma den vid-sitt bröst. Nu kan jag dö lycklig, tänkte Harmen i ;tvermåttet af sin känsla. Jag vet att han innu älskar mig.) Återstoden af aftonen var hon glad som .en leende sällheten.: Hon skämtade och log; nen utän att ställa sina ord tillEnoch. Hans panna åter blef allt mulnare och mulnare, och under hemfärden var Enoch så dyster, itt till och med Aberney och Edith fästade sig dervid, (Forte. följer.)