Aftonbladet – 10 oktober 1860, sida 2

vetaåndet att ega bvarandras bjertan. Det gick likväl nu såsom alltid, då menniskan låter beherrska sig af ögonblickets rus, att uppvaknandet: derutur blef bittert, emedan verkligbeten då framträdde helt obarmhertig och hånlog gäckande åt den flydda stundens lycksalighet. Om åtta dagar hade ju Harmens far bestämdt att hennes och Caspers förlofning skulle. ega rum. Minnet deraf jagade blodet i en våldsam fart genom Harmens ådror, då hon om aftonen befann sig allena i sitt rum och öfvertänkte hvad som passerat. Den unga flickans känslor voro häftiga och lidelsefulla. Ordet försaka var något hon icke lärt sig förstå. Det föreföll henne omöjligt att afstå ifrån sin kärlek till Enocb. Så långt bon mindes tillbaka hade han varit hennes käraste vän; hvarje god och vacker känsla bon erfarit hade blifvit väckt af hohom; och nu sedan hon visste att de båda höllo af hvarandra med lika starka och varma känslor, nu kom ett af fadern uppgjordt giftermål och ställde sig i vägen för deras framtida lycka. Nej, bon skulle icke förlofva sig med Casper. Hvad rörde det henne om hon var älskad af honom, då hon endast åt Enoch kunde gifva sitt hjerta. Hoa beslöt att följ.nde dag säga fadern, det hon icke kunde blifva Caspers bustru. Med detta beslut somnade hon, men plågades af oroliga och feberaktiga drömmar, Det :öreföll henne liksom någon hviskat i hennes öron: Du bar nu sett din lyckas sol gå ned! De mest vilda och ohyggliga fantasier marterade henne hela natten, och då hon om morgonen uppvaknade; stod amman framför henne med ett bref i handen. Den unga flickan erfor en egen obehaglig rörelse vid åsynen deraf. Hon kunde icke förklara hvarföre, men hon anade att det skulle innehålla något sorgligt. (Forts.)