Aftonbladet – 10 oktober 1860, sida 2

MUSIK. Professor Randel hade till inträdesnummer å sin konsert, som sistlidne. lördagsafton egde rum å kongl. teatern, valt första allegrot ur Viottis G-durkonsert, Ehuru önskligt detvarit att få höra konserten i sin helhet, hvartill måhända framdeles tillfälle yppar sig, måste man dock känna sig tacksam för detta val, så mycket mera som Viottis namn blott alltför sällan återfinnes på våra konsertprogrammer. Icke hafva de violinens europeiska ryktbarheter, som under den sednare tiden gästat hufvudstaden, låtit oss höra några af den store violinistens och kompositörens skapelser, och våra yngre violinister synas allt för mycket hålla sig till Alards, Davids, Bazzinis och Leonards, såsom konstskapelser temligen betydelselösa alster. De briljanta bravurpjeserna med sin prägel af nyckfullt konstmakeri, då deras heterogena elementer icke genom exekutörens snille bringas till åtminstone ett skenbart sammanhang, hafva det onda med sig, att de, som hufvudsakligen vinnlagt sig om dylikas inöfning, måste känna sig till en viss grad främmande och besvärade då de skola intränga uti och göra sig. hemmastadda med sådana djuptänkta, anderika och harmoniska konstalster som Viottis. Det ifrågavarande konsertallegrot, som af hr Randel erhållit en ny, ganska lyckad och väl afpassad instrumentering, gaf, genom den deri inneboende, öfverallt framblickande varma och lefvande konstnärsanden, som melodiskt skönt och fritt rörde sig inom endast af harmoniskt jemnmått förestafvade former, en ny. påminnelse om det goda rå et Flitigt studera de klassiska mönstren; studera dem tidigt och sent! — Såväl allegrot som det af hr Randel komponerade potpourriet Minne af Marie Taglionis, hvars melodier gåfvo en engenäm erinran om den både i mimiskt och koreografiskt hänseende lika ut-. märkta konstnärinnan, utfördes med den värma, soliditet och flärdlöshet, som man aldrig saknar i hr Randels föredrag. Af de båda unga violinisterna hrr Nordve och Pettersson, elever af professor Ranel, spelades med särdeles. god sammanhållning en concertante: för tvenne violiner af Kalliwoda. Med synnerligt intresse återhördes fru Michaeli i samma aria ur Puritanerna,, för hvars utförande den talangfulla sångerskan redan före sin sednaste utländska resa skördat så mycket bifall och som äfven nu belönades med stormande applåder och ett par framropningar. Glädjande var att erfara, Cet fru Michaelis röst återvunnit sin förra klangfullbetoch klarhet, som vid hennes sista uppträdande härstädes, måhända af för mycken ansträngning, hade lidit något afbräck. I fioriturer och kadenser lemnade fru Michaelis föredrag, hvad renhet och säkerhet beträffar, redan förut ingenting öfrigt att önska,