Aftonbladet – 4 oktober 1860, sida 2

Vi lemna med nöje plats åt följande: Till: allmänheten. Nyss gatt en ensling på vestkustens klippiga strand. Hvad sökte hans blick, då der irrade öfver blå böljan? Hvad sökte den, då den irrade öfver det blå himlahvalfvet? Han: läppar uttalade ej den bemligheten i ord — men sucken, som på vindens vingar flög hän till de. höga rymder, der Svergessångarkun: gar nu slå sit lyror, sucken förrådde enslingens längtan att från lifvets tröttsamma stråt snart få taga ut det steg, som gör själen fri från kroppens fängsel. Det var ej första gången Wilhelm von Braun sökte att under eremitlifvets tystnad; lugn och återhållsamhet sätta en damm mot den hvirf: lande ström, som verlden eljest så gerna ville leda i hans väg. För ett antal år tillbaka lefde han på ett ensligt torp i Småland, alltid önskande, alltid sträfvande att vinna inre frihet och: frid. Det är skönt och godt och tröstande för enskilta vänner att kunna säga: Han har nu genom Guds kärlek vunnit det mål; han sökte: vunnit det så som få det vinna, medan hans ryktes fullä glans stånnar qvar efter honom, kastande ett herrligt återsken öfver hans minne! Med stolthet berömmer sig Bohuslän af att få förvara hans stoft. Men är det blott en enda provins som skall egna en sådan man sin hyllning efter döder? Är det ej fast mer nationen som. bör resa öfver Wilhelm von Braun en minnesvård till ett tecken att den älskar och värderar den omutlige frihetsskald; hvilken städse gått i härnad mot flärd, dårskap och förtryck? Aldrig skulle jag. våga-framställa denna fråga, hvilken bordt komma från den ädle skäldens manliga vänner, om jag ej såsom en Bobhusläns dotter, hemma på: dess klippor och enskilt vän till Braun, tyckt mig stå honom nog nära att kunna tillåta mig denna fribet. Jag har dessutom känt en så mycket djupare upp: maning härtill som den bortgångne med sin varma kängla en dag erbjöd sig att skrifva en sång vid min graf. Jåäg kan ej skrifva en sång vid hans, men jag kan uppmana svenska hjertan hos män och qvinnör att, medan intrycket ännu är nytt och varmt, lemna bidrag till en värdig minnesvård öfver den store sångaren. Hans stoft invigdes på ett lika rörande som hedrånde sätt åt den moderliga jorden — må der nyss uppkastade kullen ej för länge stå tarm I