Aftonbladet – 4 oktober 1860, sida 1

ty i den tiden var dansen, denna rörelsernas poesin, hvad den bör vara, för att göra sig värd detta namn. Just då solen hade sänkt sig under vestra horisonten tändes plötsligt som genom trolleri en: illumination som sträckte sig öfver hela parken-och i synnerhet var rik på terrassen, som inom ett ögonblick strålade som den festligaste balsal, medan det yttre at slottet tecknade sig emot de omgifvande — träden och bimlen i skarpa eldkonturer, hvarvid dess högst egendomliga byggnadsstil. ännu tydligare framstod. Grefvinnan Du Barry hade låtit illuminera Luciennes med tusentals sådana små lampor som brinna fritt utanför husen och hvilka: man, så vidt jag vet, endast känner: t 11 i Frankrike. Man skulle icke tro det vara möjligt att glädjen ännu mer kunde ökas, men detta var dock händelsen, då man fick veta att mrs Robinson gifvit vika för så mångas förenade böner och tänkte recitera en scen ur en af sina hufvudroler. Och dertill på engelska. på hennes eget språk! Alla skyndade fram ; hvar: och en önskade att vara närmast, till och med de, som icke förstodo ett enda engelskt ord. Och de gjorde alldeles rätt. Man behöfde ej kunna engelska språket — om man blott kunde ge hennes mimik, om man blott kunde böra ljudet af hennes: röst, så fattade man hvarenda tanke som hon uttalade på detta obekanta tungomiål. Till och med djuren tycktes vara känsliga för det förunderligt gripande uttrycket i hennes stämma och då hon i slutrepliken som hon valt af en gammal engelsk tragedi utbrister i rörande klagan och till slut, liksom förstenas i den högsta smärta, så voro både röst och mimik så sannt hänförande, att åskådarne knappt vågade andas. å reste den danska bunden sig, gick långsamt till henne och slickade hennes hand samt utstötte ett klagande läte, liksom den ville låta henne veta att ban förstod och deltog i hennes sorg. Tårar frambröto i mrs Robinsons ögon vid detta bevis på makten af hennes konst, hon tog hunden om hufvu