Aftonbladet – 1 oktober 1860, sida 2

rande och vördnadsfulla ord sökte han alltjemt förmå henne att stiga ut ur portchäsen. Hön ville det ej och tyckte sig varå nära att förlöra sansningen. Det är ej lätt att säga hur det slutligen skulle bafva gått, om ej mrs Robinson plötsligen fått se skuggan af någon skymta förbi portehäsens andra fönster och känt igen hertigen af-Brissac. Hon uppgaf ett lätt rop af glädje, och hertigen af Örleans en ed, till den grad blef han öfverraskad äf gensdarmens oväntade ankomst. Han släppte straxt hennes arm: och började framstamma en något osammanhängande berättelse om orsaken till hans och mrs Robinsons möte på detta ensliga ställe. Af en händelse hade han varitiparken — hade hört någon ropa på hjelp, gått efter ljudet och slutligen träffat denna älskvärda dam, som de förrädiska betjenterna förmodligen bade burit. hit för att sedan kunna bestjäla. De hade vid hans ankomst gripit till Åyktev, och han försökte nu på bästa sätt att lugna benne efter den häftiga förskräckelsen. Det skulle hafva varit en soene för en genremålare! Hertigen af Orleans förlägen och stammande i sin berättelse och innerligen förbittrad öfver Öfverraskningen — hertigen af Brissac, som lyssnade på honom med fullkomligt allvar och under djup tystnad, hvilket tvingade den förre ätt allt vidare förklara sig, ehuru han derunder invecklade sig i allt flera otroligheter, medän ett leende lurade djupt inne i mr de Brissacs ögon, som sade: att han hela tiden hade följt efter dem och sett huru allt gått till — och under tiden mrs Robinson, som nu hade återvunnit Hela bin fattning, lutande sig tillbaka emot dynorna i pörtehäsen, m dt emot den öppnade dörren, och betrakfacde heftigen af Örlfäns med et fint icende, som vittnade om huru nöjd hon var, att han blifvit fångad i sin egen snara och nödgats taga sin tillflykt till så förödmjukande osanningar. CC AN Mr de Brissac tviflade naturligtvis ej ett ögonblick på hert gens ösammanhängande ber