Aftonbladet – 1 oktober 1860, sida 2

och svarade i öfverenstämmelse dermed. Hertigen fortfor att gå bredvid hennes portchäs med handen på dörrkarmen, allt långsammare och långsammare, och på detta sätt konimo ålla de andra långt förut. Vid nästa krökning på alln tvingade han den att vika åf från rätta vägen in på en sidogång, och så kommo de snart, utan att mrs Robinson anade det, in.i en tät. labyrint af träd och buskar. Plötsligt blef portchäsen nedsatt på marken. Mrs Robinson tittade ut igenom fönstret vid denna rörelse, och till sin förkräckelse fann hon sig vara midt inne i ett vildt parti af parken, långt ifrån slottet, ensam med hertigen af Orleans. Portörerna voro försvunna på en vink af denne Prins af Blodety. Midt framför henne låg, i skuggan af en väldig ek, en eremithydda, hvars dörr stod öppen och visade att hyddan icke var så liten, att den Blott kunde rymma en mossbänk och ett litet träbord, utan att den stod i förbindelse med: ett elegant kabinett, ty det var blott för syn skull som parken vid Versailles hade sin eremithydda — en prydnad, som ingen väl ordnad park på den tiden kunde undvara. Till denna lilla hydda bade Ludvig XIV — den store — emellanåt under sina sista, botfärdiga år dragit sig undan för att spela eremit, efter att under en länge sedan förfluten tid mången gång hafva besökt den utan någon sådan skenbelig anledning. Hertigen öppnade dörren till portchäsen och bad mrs Robinson stiga ur. Hon utbrast i tårar och böll sig fast vid den andra dörren, utan att, tll, följd af sin förskräckelse, kunna säga ett enda ord, så uppskakad var hon genom sin öfvirtygelse om hertigens dåliga färaktär och sin egen bjelplösa ställning. Hertigen. bad henne i smickrande ord.om förlätelse, hennes hårdhet emot honora, hennes ständiga vägran att höra hvad han bade att säga henne hade tvingat honom till detta steg — nu måste, nu skulle hon höra honom; han kunde ej uthärda att hon skulle hysa en dålig tanka om den, som tillbad henfie med en sä gränslös vördnad, Och under dessa smick