Aftonbladet – 29 september 1860, sida 3

rade derföre sin plats. Nu började en half: skämtsam och ytterligt löjlig ordstrid emellan dem, om hvilkendera som kunde ega de rättmätigaste anspråken, allt för tors Robinsons skull, medan den gamla hertiginnan lefde i den glada förvillelsen att bon sjelf var den Helena som striden gällde. Hr de Brissac har i sina memoirer antecknat denna I omiske.-scen, som åter var ett slags teatralisk föreställning inför en rätt talrik publik. Grefven anförde sin värdighet som vicemiral af Frankrike, hertigen hade samma plats; hade haft den förut, och dessutom var ban prins af blodet. Ja, det måste grefven erkänna att:han icke var; han bade endast förvärfvat. sin värdighet :genoratt. under trettio års tjenstetid långsarit genomgå alle graderna, hväremot Han nogsamt erinrade gig att hans kunglig höghet under en och samma kryssning bade avancerat ifrån fänrik till viceamiral; Men så hade han haft den turen ätt blifva särad tolf särskilda gånger, medan bertigen haft nog otur att icke blifva det nå-. gon enda, och sär på ärans bana räknas allid af de sköna till förtjenst. Detta infall var ganska bitande, ty parisarne beskyllde. hertigen för att under en baalj — jag minnes nu icke hvilken — hela iden hbafva HKållit sig under däck, för att bättre bevara sitt dyrbara lif. -Också blef herigen något förvirrad vid de många leenden, om denna replik framkallade. Då han för-. nodligen icke visste hvad han skulle svara, å sade han att han gick. med storamiralsullmakt på fickan, ty korutgen hade lofvat ionom att han skulle blifva storamiral af rankrike. Deremsot bade grefven ingenting t invända, och när det skedde, skulle hån tan. tvekan öfverlemna kommando: till bans! uoglig böghet. Men då hertigen, ovetten, ant sade att han kunde blifva storamiral och!