Aftonbladet – 26 september 1860, sida 2

tyggliga ungdom Stod uppsträckt soxr hedersvakt. Och nu är man inne i kyrkan, Och orgeln höjer sitt ljud. Och de frommua,de blygsamma herdar, De tacka och lofva sin Gud. De tacka och lofva Herran, Som fört dem till templet så huld. Och som stöngt deras helgade hjertan För begär efter ära och guld. En lycklig kamp de kämpat: Mot verlden och otrons natt. Och nu såom segertecken De få sig — en sidenhatt. Men medan allt så de bedja, Koralen till ända går. Och nu kommer precitativet: I de apostlars spårn. Och deruppå följer en aria, Och åter ett recitativ, Så en kör,, en qvärtett, derefter — 0 Gud; hvilken tro, hvilket lif! Ack, ej för bedräglig öran, Ack nej, för Guds ära blott, Man samlats den festliga stunden. — Men tyst:.. nu man hattarsa fått. — Dock åter man sjunger en aria, — Ber om ursäkt — det kallades bön. Man bad om att kunna försaka All flärd, all lust; — och all lön? ... Man bad, helt ödmjukt förstår sig, Att få vårdav oss andra -lamm, Och locka de vilsna fåren Med mildhet till ängen frami Och slutligen att få blanda Sin stämma i helgons sång. — Och så, .. i de nya hattar, Man börjar sin gamla gång. — —e—