Aftonbladet – 26 september 1860, sida 2

pade dikter ge oss emellertid ett klarare begrepp än vi förut egt om bladets karakter och huru pass mycken tilltro det för sina uttalanden förtjenar. Kurir från Paris. Den 19 September. Hvad Paris i detta ögonblick egentligen gör. — Romanen Garibaldi och tragedien Pio Nono; — Markis Brunoy, då han sörjde sin fader. — Anekdot om samme markis, med särskild tillämpning på förhållanden för dagen. —Kejsardömets nya marsch. —Hortense är död, lefve Poniatowski! — Framtidsmusik. — Raiso nable Vous-memel -— Ett träffande ord. Medan kejsarparet följer Alexandre Dumas exempel och plöjer Medelbafvets vågor, hvad gör Paris? Paris — ennuyerar sig. Paris längtar efter sin kejsare, Paris går. och är Jledset för den helige fadrens skull; Paris är ledset för-general Goyons skull, till och med dlitet för Lamoricieres. Paris går i paraply och. hänger hufvudet, Paris har tråkigt och är tråkigt, det är slut med Paris. Hela Frankrike befinner sig, om jag icke tar fel, för ögonblicket i en-temligen falsk ställning. I ett grannland, litet: sydost ifrån oss, ske för närvarande stora och märkvärdiga saker, det är en historia, som är en fuöllkomlig roman, det är en makalös roman, som emellertid obe:tridligen är föllt Kistorisk. Denne Garibaldi, denne ,äfventyrare (icke från Corsica, men från Nizza), denne sjöman, som blifvit general, denne landsvägsriddare, om i nödfall också är en amiral, denne fantast, som dock handlar med så mycket lugn och så klok beräkning, denne gåpåare, som aktar iatet heligt, men likväl aldrig glömmer det goda ordspråket: Chi va piano, va sanon, denna: sällsamma och alldeles xuniqua person, med ett ord sagdt; vänder upp och ner på allting, icke blott på Italiens riken, utan på alla: politiska begrepp; han jagar monarkier på dörren, söpar rent hus, insätter nya regeringar, skäpar så till sägandes tTya folk; och allt detta går icke endast efter förhållandena mycket beskedligt och stilla för sig, det går — utan att Fränkrike är med! Allt detta passerar så godt som utanför våra fönster, utan act: Frankrike, detta Frankrike, eljest nationaliteternäs förklarade bundsförvandt och frihetens gamla förkämpe, denna gång har dermed det allra ringaste att skaffa; Italiens pånyttfödelse arbetar sig fram och blir verkliggjord; utan en enda fransk soldat; man kan invända: Så mycket bättre för Itälien! Ja väl, men för oss, för vår nationalstolthet, vår stora mission ? Kejsaren vill det så, och ban är pstörre än sin onkel. Han är större än hela Frankrike, liksom han är ofantligt mycket större än Garibaldi, fastän Jan icke har kört familjen Bomba från Neapel. I fjor Hade vi tillfälle att vara med, ty det täcktes vår kejsare att sjelf taga i ögonsigte de bataljfält, der farbrodren vunnit siua mest fabelaktiga lagrar; i år äro vi en på afstånd betraktande nåtion, ty i år vill kejsaren hellre taga i helt fredligt ögnasigte Corsica och Algier. ; Tilläfven:yrs -komma vi lagom tidigt medi affären i alla fall, när viskola frälsa kristendomen och försvara Qvirinalen. Ty denna ära skall dock höra oss till, förutsatt att icke den helige fadren dessförinnan en vacker natt lemnar sin gamla Vatikan, stoppar Petri nyckel i sin ficka och för.vinner. I sjelfva veiket har det aldrig sett mörkare ut för hela påfvemakten än i denna kuriösa tid. Som goda katoliker borde vi kläda oss i säck och aska, ehuru modjournalerna tyranniskt föreskrifva oss helt annat. Vi borde, efter exemplet af den i sin tid så bekante; extravaganta markis Brunoy, då hans herr fader hade afsomnat, icke blott kläda hela godset i djupaste sorgdrägt, utan låta oändliga svarta slöjor bänga på alla hus från skorstenarne ner i gatan, öfverdraga trädens kronor på alla promenader: med svart gas och binda krusflor om armen på alla marmorstatyer i Tuilerieträdgården. Den ädle markisen lät äfvenledes svärta den lilla bäcken, som flyter genom Brunoys gamla park; vi skulle slå ut allt vårt bläck i Seinen och söka att i tre månader umbära allt skriftställeri. Det är någon, som ej skulle bättre begära! Det var densamme markis Brunoy, som en morgon spatserade på sina. egor, blef echaufferad, slog sig ner på en bänk och. tilltalade den förste, den bäste af hans folk, som gick förbi, med dessa belefvade ord (ty en markis är alltid belefvad): Min vän, skulle ni icke vilja hafva den komplaisancen att begifva er på mina vägnar till mejeriet och skaffa nig — ett glas mjölk, sU vous plait? Det hör icke till mina åligganden, herr markis, att gå i mejeriet.. Det är pigornas affär. Hvem och hvad är då ni? Si vous pl