Aftonbladet – 25 september 1860, sida 3

Preussen. Ett par skärmytslingar ha egt rum på gränsen mellan preussiska gensdarmer och ryska smugglare, hvarvid ett par af de förra blifvit sårade och ett par af de sednare dödade. ÖSTERRIKE. Diskussionerna i riksrådet med anledning af budgeten fortgå på samma sätt som hittils. Rådets medlemmar klaga den ene efter den andre öfver missförhållanden, orättvisor och för tunga skatter. Ministeren medger, ursäktar sig och förklarar än att allt skall ändras, in att finanserna ej medgifva afprutning. Sednast har tobacksmonopolet blifvit anfäktadts. Ministeren medgaf att det vore tryckande, menstaten kan ej undvara inkomsten. En talare yrkade monopolets afskaffande, men det fick dock stå qvar. Den höga stämpelafgiften på tidningar och annonser klandrades ; finansministern fann den också olämplig och beklagade den, men man kunde ej undvara den. ITALIEN. Vi afsluta i dag meddelandet af det af konung Victor Emanuels regering under den 12 September till dess representanter i utlandet afiåtna memorandum, Det var de romerska staterna förbehållet att i vårt århundrade erbjuda det besynnerliga öch smärtsamma skådespelet af en regering, som kommit derhän att nödgas upprätthålla sin auktoritet öfver sina undersåter medelst främmande legoknektar, förbländade genom fanatism eller uppmuntrade af lockande löften, de der endast kunde uppfyllas genom hela befolkningens förtryckande, Sådana fakta frammana i högsta grad de italienares ovilja, som eröfrat friheten och oberoendet. Fulla af sympati för sina bröder i Umbrien och Markerna, uttrycka de från alla håll den önskan att vara behjelpliga, på det ett sakernas tillstånd må upphöra, som är en förolämpning mot rättvisans och mensklighetens grundsatser, och som starkt sårar nationalkänslan. Ehuru konungens regering delar denna smärtsamma rörelse, har hon dock hittills trott sig böra hindra och förebygga hvarje oordnadt försök att befria Umbriens och Markernas folk från det dem tryckande oket. Men regeringen kan ej dölja för sig, att den tillväxande oron bland befolkningarne ej mera länge skall kunna tillbakahållas utan våld och häftiga åtgärder. Då för öfrigt revolutionen segrat i Neapel, skall man väl då kunna bjuda den att göra halt vid gränsen af de romerska staterna, dit den kallas af missbruk, ej mindre svåra än de, hvilka oemotståndligt dragit öfra Italiens frivillige till Sicilien? Vid insurgenternas i Umbrien och Markerna anskri har hela Italien rört sig. Intet våld skulle kunna hindra, att från halföns söler och nord tusentals italienare skynda sina bröder, hvilka hotas af likadan olycka som de i Perugia, till hjelp. Ville konungens regering förblifva känslolös midt under denna allmänna rörelse, så skulle hon ställa sig i direkt opposition mot nationen. Den ädla entusiasm, som tilldragelserna i Neapel och Sicilien framkallat bland massorna, skulle snart urarta i anarki och oordning. Det skulle då vara möjligt, ja sannolikt, att den regelbundna rörelsen, sådan den hittills varit, plötsligt erhölle karakteren af våld och passion. Hvilket välde än ordningens ider utöfva på italienarne, det finnes dock utmaningar, hvilka de mest civiliserade folk ej förmå motstå. Säkerligen skulle de vara mera att beklaga än tadla, om de för första gången läte hänföra sig till häftiga reaktioner, som skulle hafva de olyckligaste följder. Historien lär oss, att folk, som i dag stå i spetsen för civilisationen, under mindre svåra orsakers herravälde begått de beklagansvärdaste excesser. Om konungens regering ville utsätta halfön för dylika faror, skulle hon påbörda sig en skuld gent emot Italien och ej mindre mot Europa. Hon skulle försumma sin pligt mot italienarne, hvilka alltid lyssnat till de råd om moderation, som hon gifvit dem, och åt henne anförtrott det höga värfvet att leda den nationella rörelsen. Hon skulle församma sin pligt mot Europa, ty hon har inför detsamma iklädt sig den moraliska förpligtelsen att ej låta den italienska rörelsen upplösa sig i anarki och oordning. För att uppfylla denna dubbla pligt, har konungens regering, sedan de insurgerade befolkningarne ;j Umbrien och Markerna sändt henne deputationer och avropat henne om skydd, varit angelägen att beviljz dem detta. Samtidigt härmed har hon sändt en diplomatisk agent till Rom och tedt påfliga regerin gen aflägsna de främmande legionerna, af hvilka hor ej skulle kunna begagna sig för undertryckande a demonstrationerna i de till våra gränser stötandt provinser, utan att tvinga oss att intervenera till de sammas förmån. På romerska curians vägran, att ingå på denn anhållan, har konungen gifvit sina trupper befallning att inrycka i Umbrien och Markerna, med de: uppdrag att der återställa ordningen och förskaffe befolkningen fri hand att gifva uttryck åt sina känsor, De kungliga trupperna skola samvetsgrannt re. pektera Rom och det detsamma omgifvande område. De skulle, i fall detta någonsin komme att beböfvas, skydda den helige faderns residens för hvarje angrepp och hvarje hotelse; ty konungens re. gering skall städse veta att bringa Italiens stora intressen i harmoni med den aktning hon är skyldig det höga öfverhufvudet för den religion, som landet är uppriktigt tillgifvet. I det hon handlar sålunda, hyser hon den öfvertygelse, att hon ej sårar de upp lysta katolikers känslor, hvilka ej förvexla den verldsliga makt, hvarmed hofvet i Rom under en period at sin historia var beklädt, med det andliga välde, som är den eviga och orubbliga grundvalen för dessreligiösa auktoritet, Men våra förhoppningar gå ännu längre. Vihysa det förtroende, att åsynen af enhälligheten i de patriotiska känslor, som nu framträda uti hela Italien, skall påminna den helige fadern om, att han för några år sedan var den upphöjde skaparen till denna stora nationella rörelse. Den slöja, hvilken rådgif. vare, drifna af verldsliga intressen, utbredt öfve: hans ögon, skall falla, och han skall då, erkännande att Itaiiens pånyttfödelse hvilar i Försynens beslut åter blifva itålienarnes fader, likasom han aldrig upphört att vara alla troendes upphöjde och ärevrödige fader. i Uti en korrespondens från Turin af den 16 dennes meddelas Garibaldis skrifvelse till konung Victor Emanuel rörande grefve Cavours entledigande. Den lyder som följer: Sire! Afskeda Cavour och Farini, gif mig kommandot öfver en brigad af edra trupper. Gif mig vidare: Pallavicino-Trivuleio till prodiktator, och jag svarar för allt Konungen har svarat, att han gerna vore beredd att utnämna Pallavicino till prodiktator af Neapel. Denne gjorde sig äfven go att afresa till nämnde stad. Hvad deremot diktatorns öfriga önskningar beträffar, bade konungen svarat, att diktatorn måste inse, att konungen ej kunde gå in derpå. Grefve Cavour hade på nytt erbjudit sig att nedlägga sitt embete, men konungen had? ej beviljat hans afsked. Han ämnade hänskjuta till det den 2 Oktober sammanträdande parlamentet att afgöra, om han borde skänka ministåren sitt förtroende eller ej. Grefve Cavour sjelf bar låtit underKÖR GE, JR 9 FR Se VRT CIO SSR SÅ VR a oh RP 1 RN -—UN KE -ry