Aftonbladet – 24 september 1860, sida 2

Article Image
HlUTa 1T01JalGC al DIIVIL VECTRASLATDIU UTUCE gylt am väderlek, då man blifvit insöfd i den företällningen att inga torkningsapparater erforIrades. Saknaden af sådana nu var dock ganka känbar, och önskligt vore om man hälanefter blefve visare af skadan. sms Med lokalposten. I. Sergel och jag, Egron Lundgren och Mehemed Ali, Kjörboe och grefven af Flandern. — En ministerkris. — På Edsviken. — En sjöminister in spe. — Gustaf Wasa i Dalarne och på Teatern. — En lyckad rollfördelning. — Hr Arlberg från Paris, ett hofråd i Borås. — Ett riksdägsreferat. Det är af vördnad för ett af våra stora minnen, som jag anser miz böra anmärka ett i sig sjelf annars visserligen föga betydande tryckfel, som insmugit sig i eller rättare efter mitt sednaste bref. Det befanns vara undertecknadt Sgl eller med alldeles samma -bokstäfver hvarmed vår store Sergel funnit för godt att signera ett och annat af sina mästerverk och dessutom begagnade då han uppträdde i skrift eller tryck. Min blygsamhet lider af misstankan att vilja segla under den store stenhuggarens flagga, och dessutom kunde sådant en vacker dag gifva Nya Dagligt Allehanda anledning till någon nära liggande pikant anmärkning. Alltså Igl icke Sgl. Vår hufvudstad gästas för närvarande at tvenne storheter inom målarekonstens verld: Egron Lundgren, för hvars konst Englands drottning och folk och efter dem hela det bildade Europa böja knä, och Kiörboe, vår tids kanske ypperste djurmålare. Ingen är profet i sitt eget land. Af de cirka etthundrasextusen invånare, som bufvudstaden eger, lära knappast etthundrasex med något intresse emottagit den af tidningarne meddelade underrättelsen, att dessa båda utmärkta konstnärer, efter mera än tjugo års frånvaro, återkommit till fäderneslandet och hufvudstaden. Detta är ett sorgligt faktum, som bevisar utom sanningen af den ofvannämnda gamla regeln. äfven att kärleken till konsten icke trängt långt ned, icke vida omkring i vårt fädernesland. Hade det varit, i stället för Egron Lundzren, prins Mehemed Ali (nå det var nu visserligen en storhet på sitt vis), men grefven af Flandern t. ex., som häromdagen varit synlig på kongl. teaterns galleri, helt säkert bade blotta ryktet derom proppat salongen och pulicum tagit mera notis af den höge åskådaren än af pjesen. Jag begär inga skildtvakter utanför herrar Lundgrens och Kiörboes bostäder, men jag ville att åtminstone dessa etthundrasex, att konstens vänner, skulle något litet gå i gevär för de båda storheterna. Under förhoppning att den, ehuru temligen gammal, icke är känd af alla, tillåter jag mig omtala en liten anekdot från Kiörboes atelier. Artisten hade der en dag besök af yrkesbrodern Marcus Larson. Vid betraktandet af den ypperliga tafla målaren hide under händer, föreställande en ståtlig häst i full sadelmundering, anmärkte Marcus Larson ett misstag i någon obetydlig detalj af munderingen; det var en rem för mycket eller för litet, eller något dylikt. Men Kiörboe bestred anmärkningens riktighet, påstående att han, som länge varit kavalleriofficer, väl visste huru det skulle vara. Jaha, men jag har länge varit sadelmakaregesäll invände Larson, dermed naturligtvis afväpnande sin motståndare. H. M. konungens sjukdom, bestående i en reumatisk feber, har lyckligtvis icke varit af den svårare beskaffenhet att förorsaka afbrott i regeringsgöromålen. Såsom man sett af tidningarne, har H. M. alltemellanåt bållit konselj på sin sommarborg, det vackra Ulriksdal, der den verkligt konungsliga och i allo lyckade ståten nyligen blifvit ökad med en präktig vattenkonst, till hvars åskådande hufvudstaden nu som bäst vallfärdas. För färden till en af dessa konseljer — icke vid brunnen, utan iden kongl. sjukkammaren — just den gång bränvinskontrollörernas öde skulle afgöras, hade HH. M. ställt kronoångbåten Kare till det höga rådets disposition. På bortvägen gick allt väl. Det var ett herrligt väder. Solen spred sitt sken öfver Edsvikens stränder, der de vackra villorna togo sig särdeles väl ut i all sin höstglans. Foglarne sjöngo i lunderna, och på de frodiga sädesfälten voro skördemännen sysselsatta att insamla iladorna. Allt andades fröjd och välmåga. Det var just en tafla för br finansministern. Men o vel På hemvägen, då allt om bränvinskontrollörerna var afgjordt och sedan man tagit springbrunnen i skärskådande, då var luften tung och disig och då kom man man icke längre än till Lidingöbro, förrän Kare med ett hiskligt brak stötte mot land. Det må nu icke förtänkas våra statsråder att de vid ett sådant tillfälle icke kunde hålla sig uppe. De föllo pladask på däck allesamman, med undanjag af sjöministern, en erfaren wan i facket, som skyndade fram till fören, för att göre sig underrättad om anledningen till den olyckliga katastrofen. aHvad står på? sporde han en gammal båtsman, som valkade in buss i granskapet af bjulhuset. Hade lenne varit qvicktänkt, så hade han på en sådan fråga icke gerna kunnat svara sin höge shef annat än helt enkelt: Kare!l men båtsmannen, som hvarken var qvicktänkt eller yvickttalande, höll just på att framstamma ett vartikuleradt: ju... ju..., dermed menanle att ena hjulet var skadadt, då hr sjöminitern, som trodde att han åsyftade den gamla vistorien om Jutland, skyndsamt vände honom yggen. Den ledsamma affären slutade så, ati ågra af statsråden, som icke hade tålamod tt invänta fartygets reparation, till fots återvände till hufvudstaden. För befälbafvaren mbord torde affären icke vara slut ännu. ag minnes icke hans namn, men väntar att sinom tid återfinna äfven bonom, intagande n framstående plats inom administrationen. Den fosterländska minnesfesten i Utmeland sår beklagligen miste om H. M:t konungens versonliga närvaro. Högstdensammes deltarande för saken bar emedlertid i den vackra

24 september 1860, sida 2

Thumbnail