Aftonbladet – 21 september 1860, sida 3

Till hr doktorn och kommendören G. W. Gumalins. En man på ena sidan om fjellen måste ock vara en man på denandra.n Med största nöje hår jag inbemtat, att hr doktorn i gårdagens Aftonblad täckts referera sjelfva tankegången af sina tal vid Klingenbergsbanketten. Referatets riktighet anhåller jag att få bekräfta. Men på samma gång jag det gör, torde det tillåtas mig anmärka, att på det sätt talen nu blifvit af hr doktorn retoucherade bafva de förlorat både i energi och elegans, men allra mest i — fullständighet. Bland många andra saknade tankar, i referatet, har det fördenskull varit mig rent af omöjligt. att der återfinna just den tankegången, som utgjorde sjelfva glanspunkten i br doktorns tal, och som de svenskar, hvilka följde talen med uppmärksamhet, ännu så väl -evinra sig. Det var just den tankegången, åf hr doktorn uttalad med ungdomlig värma och öfvertygelsens hela kraft, som framkallade så stor beundran, emedan den vittnade om sä stort moraliskt mod, och som — jag är derom fullt förvissad — föranledde det entusiastiska bifall, hvilket hr doktorn sedermera skördade vid banketten. Det händer dock stundom med skalder, att när de falla på det orådet att achevera sina mest omtyckta arbeten innan de återigen skola meddelas allmänheten, så uteslutes ofta just det som säkrast skulle betryggat deras odödlighet. ; Jag bar aldrig påstått att hr doktorn, för att vid banketten vinna sina åhörares erkänsla, förändrat sina åsigter i den sväfvande frågan. Långt derifrån! Men allt intill min dödsstund vidhåller jag påståendet, att de vid Klingenber.jsfesten närvarandes jublande erkänsla uppväcktes af den tankegång, som hr doktorn uttalade rörande .den sväfvande fråganr. s Hr doktorns tal och tankegångar för öfrigt voro visserligen ibland rätt vackra; men jubel framkallade icke dessa. Mot författaren af en berättelse (intagen i Aftonbladet n:r 198), rörande den splendida Klingenbergsbanketten, anmärker br doktorn Mmisslynt, att det bifall som ,der uttalades, då skålen för hr doktorn föreslogs, icke i oämnde berättelse blifvit omförmäldt, men väl att skålen för en annan meddeputerad helsades med skallande hurrarop. — Är dettan, frågar hr doktorn, en tillfällighet, eller är det berikning? I anledning häraf kan jag högtidligt försäkra, att nyss omförmälda lika bedröfliga som oförlåtliga försumligbet härledde sig i-ke af ondt uppsåt att skada göra eller någons fåfänga såra, utan helt enkelt af en tillfällighet: af glömska. Förhållandet var nemligen, att Aftonbladskorrespondenten, som, trots gikt och lefverlidande, är en lefnadsglad man, som gerna njuter af lifvets goda, men derjemte lika gerna ville se sig om i Kristiania, der ganska mycket finnes värdt att bese, beklagligtvis använde minsta möjliga tid vid skrifbordet — då odrägligare än vanligt. Derföre, och endast derföre glömde han i brådskan, att då skrifva om de skaltande hurraropen, som äfven tillföllo br doktorn. Men sedan bar jag, så vidt i min förmåga stått, reparerat korrespondentens stora förseelser, och jag har ju gjort det så ampelt och så fullständigt, att hr doktorn nu är missnöjd äfven dermed. Jag har tagit mig friheten att såsom motto för denna lilla uppsats begagna hr doktorns vackra ord: En man på ena sidan om fjellen måste ock vara en man på den andra. Ja väl! Det är också just derföre som jag i denna lilla kontrovers med hr doktorn tagit till orda. En, som tecknar sig M—g—1l.