Aftonbladet – 19 september 1860, sida 2

rebar en neder och ett vitlltnesbora att man 1 frihetens tjenst träffat den rätta stråten. Garibaldi på Neapels fastland. Mordet å general Briganti. Times välbekante korrespondent börjar ett nytt bref, dateradt Mileto den 27 Aug., med att anföra som exempel på Garibaldis sätt att föra krig, huru han med fyra officerare af sin stab och 4 mans eskort gjorde en färd genom landet långt framom alla sina trupper och hack i häl på de flyende neapolitanarne tills han anlände till Gioia. Brefskrifvaren fortsätter derefter sålunda: Vi framkommo till Mileto den 26 Augusti vid nattens inbrott. Neapolitanarne hade äf-ven här begifvit sig af straxt före vår ankomst. Den skräck, som dessa pultroner injagade hos: den försvarslösa befolkningen, bevisas af det faktum, att i Mileto, en stad med omkring 3,000 menniskor, innevånarne flytt så allmänt, att knappt 40 personer funnos qvar. Men då vi kommo dit, hade redan många återvändt till sina öfvergifna hem, och några af de yngre och käckare hade beväpnat sig, ifriga att få förena sig med oss på vår jagt efter vår retirerande fiende. Det stackars folket hade allt skäl att vara uppskrämdt. Den förfärligaste tragedi hade spelats inför deras ögon. Föregående dagen, den 25 Augusti, befann sig det 15:de neapolitanska linieregementet, hvilket tillhörde samma brigad Briganti, som så skamligt löpte sin-kos den 23 Augusti från fälten vid Piale och Campo, i öppet myteri och hade med sina officerare lägrat sig i den lilla stadens förnämsta qvarter. General Briganti ankom, civilklädd och åtföljd endast af en betjent, till Mileto vid middagstiden och red tvärs öfver hufvudgatan, i afsigt att fortsätta sin ensamma färd från Palmi till Monteleone. Han hade just ridit genom qvarteret och var ur sina soldaters åsyn — ty de hade, såsom det vill synas, för sent igenkänt honom — då han vände om till qvarteret och red till poststationen, man vet ej rätt af hvad orsak, men sannolikt emedan hans hästar voro uttröttade och han hoppades kunna få andra. Den sammanraffsade soldathopen började då mumla om förrädaren, som sålt dem för tre carlini stycket,, och upphof ett skallande Lefve konungen! Briganti svarade ingenting härpå, utan fortsatte sin väg, då två soldater, som under tiden laddat sina gevär, sköto på honom. Båda kulorna träffade hästen, som staplade framåt några steg och derpå störtade med sin ryttare. Mer än femtio skott afskötos nu på generalen, då han försökte stiga upp, och slutligen rusade de odjuren mot honom med bajonetterna och sönderstungo honom. Liket togs från dem, sedan deras blodtörst var stillad, och fördes till kyrkan för att jordfästas, men äfven der förföljde kannibalerna sitt offer, eripna af ett nytt anfall af raseri; de afsleto hans hår och skägg, kastade tändhattar i ögonen på honom och beto af hans örov. Man är ej rätt klok på, huruvida detta mord får tillskrifvas hämdbegär, ovilja till en man, som hade namn om sig att vara liberal, såsom vi sedermera erfarit, eller blott och bart ett anfall af djuriskt raseri samt förhoppning att kunna begagna sig af den förskräckelse, det ohyggliga dådet injagade, för att härja och plundra staden och landet. Det påstås, att generalen blifvit vid sin ankomst till staden varnad af en underofficer och underrättad om att folket hade något ondti sinnet. Märkligt är att många af officerarne ännu nominelt voro befälhafvare i brigaden; men de stodo antingen såsom passiva åskådare af slagtandet, ehuru sletta varade länge, eller vågade blott göra några föreställningar, dem ingen brydde sig om. Efter dådet nöjde sig soldaterna med att plundra cigarrbodarne och några vinförsäöljningsställen; derpå ropade de: A casa! A casal och skingrade sig; ganska många af dem begåfvo sig sannolikt till sina hemorter. De klagade öfver att Briganti ofta låtit dem svälta i tre hela dagar. Utan tvifvel är detta grymma dåd till större nytta för general Garibaldis sak än en vunnen regelbunden drabbning. Den fiendtliga sinnesstämningen mellan officerare och manskap i cen kongl. armån och flottan gjorde redam all tanke på ett ärofullt motstånd omöjlig, men det med kallt blod föröfvade mordet å en hög officer måste ha injagat den ytterligaste skräck hos konungens officerare, så att knappt någon enda af dem skall befinnas hågad att möta den dubbla faran från vän och fiende. Vi ha också verkligen inhemtat, att general Viale, som förde befälet vid Monteleone och uppgjort en försvarsplan, dragit sig tillbaka till Cosenza, der han ämnar ingifva sin afsgedsansökan, för att afresa till England och aldrig mera lemna denna tillflyktsort. Vi fingo på morgonen veta, att förslag till Monteleones kapitulation, såsom neapolitanarne kalla det, i går på morgonen blifvit gjorda Garibaldi, samt att han begifvit sig till Gioia, för att sammanträffa med de officerare, som ba i uppdrag att underhandla härom. Dylika kapitulationer äro likväl endast ett narrspel, ty neapolitanarne sluta alltid med att upplösa sig och löpa sin kos, och de äro näppeligen någon fiende, hvars återtåg en klok härförare kan finna mödan värdt att afskära. Det ligger emellertid någonting hemlighetsfulit i Garibaldis rörelser i går, hvilket dagens händelser möjli.— Punob innehöll för några dagar sedan: följande karrikatyr. Man ser två sk