Aftonbladet – 19 september 1860, sida 1

gångl.... Hvad går åt er i afton? Ni ser så mörk ut, ni är så underligt upprörd... Har något händt som gjort er ondt? Nej. Hvarföre är ni då så tyst? Tala till mig. Begriper ni icke att jag bar behof af att höra er tala, att höra er hviska till mig innerliga, ömma, blida ord, hvilka kanske kunde stilla den feber sim sedan i går rasar inom mig. Qvinnonyck, svarade Georg kallt; vålade ni mig icke senast i går tystnad, då jag sade er sådana ord som ri nu längtar ef.er? Nyck, min Gud! O, nej! Det arma hjertat behöfver dem. Fru Javerval befriar mig från frestelsen att känna mig stolt öfver er godhetsfulla bekännelse, fortfor enklingen efter Blanche med inkarnerad ironi, för att förstocka sitt bje.ta mot den kärsla som gjo de det vekt. Ni tvifiar på min kärlek, och det är detta som omtöcknar er jernpanna, svarade Clemence, hänförd af den korsikanska eld som hon insupit: med modersmjölken. Måhända har jag gifvit er skäl tl tvifvel, emedan jag så länge förtegat min stackars svaghet. Men hvad behöfs ord?... Förstod ni icke mina ögons språk, fast min mun var förseglad? Ack, du hårde! Nu bar jag ingen stoltbet qvar, jag kan icke tiga längre. Denna förunderliga passion med hvilken ni oupphörligt jagat mig, har sluiligen bränt sig in i min själ; den utgör hädanefter mitt ve och mitt väl. Hela mitt lif koncentrerar sig i den; 0, detta måste ni djupt, innerligt känna! Allt annat är ur mera för mig en dum, tom afskyvärd dröm, i och jag öfverlemnar mig åt er, åt dig på : och onåd, skulle än det bemskaste öde drabba mig. Ställd midt ersot denna storartade känsla, denna oinskränkta bängifvenhbet, ädelibotten, trots dess... olagligbet, greps Sordeuil af den