Aftonbladet – 17 september 1860, sida 3

urgott Tajlo äv 1 mimdonr ond in p att ilöga några flera, helst som väl de fleste vol ense om att bördsrätten vore en föråldrad och irr tionel institution, somej längre borde bibehållas, d den icke har sin grund i nationens tänkesoch för ställningssätt. Hr Olivecrona granskade i ett längre föredra utskottets betänkande, jemförande det med det förr: och fann deraf att utskottet, som första gången aj styrkt och nu tillstyrkt bördsrättens upphörande gjort sig , skyldigt ; till: en inkonseqvens. Ansåg de för öfrigt vara mycket vigt att kalla en inrättnin; irrationel, isynnerhet då-den har någon politisk vigt och: man: vill blifva af med den.s Så har man j också kallat vår ståndsrepresentations--d Friherre Armfelt försvarade utskottet mot be skyllningen för inkönseqvens. Utskottet hade visser ligen förra gången sagt att bördsrätten vore grun dad uti folkets föreställningssätt, men genom utgån gen -af frågan i de olika stånden hade utskotte datärligtvis kommit underfund med att så icke ya förhållandet. Utskottet hade väl således intet anna: att göra än att ställa sig ständernas uttalade mening till efterrättelse. Skulle ståndet icke vilja bifalla utskottets, förslag, så önskade talaren att lagen hellre måtte bibehållas sådan den är, än sådan som grefve Sparre föreslagit den. Grefve Sparre uttalade sig i ett långt och på sina ställen mycket patetiskt föredrag för det förslag som han framställt i sin reservation. Grefyen omtalade. nu, liksom förra gången ärendet förevar, sin erfarenhet af huru många gånger bördsrätten räddat hela familjer från nöd och elände; huru kärleken till fädrens jord voro en ädel känsla, som af lagstiftaren måste. omhuldas,. huruolycksbringande följderna skulle våra utaf att jorden finge en rörligare omsättning. Grefven förklarade sig vara tveksam om -huruvida bördsaristokratien hade någon längre framtid att. påräkna, och att man derföre borde vara rädd omdet samhällslugnande elementet, som jordegendomen representerar. : I alla länder med stadgadt samhällsskick, som till exempel i England, finnes en sådan familjens eganderätt till jorden — i Frankrike icke, och: vi hafva sett följderna uti de många omstörtningar,; som öfvergått detta Iahd. Talären förklårade sig vara liberal i fråga om handels-. och kreditlagstiftning, hvilka skola närma oss till andra nationer; i fråga om familjerätten åter vore han konservativ; denna lagstiftning måste våra för oss sjelfva, måste vara något egendomligt för våra seder och bruk. En, stärk jordegarearistokrati vore den bästa mur emot socialistiska och kommunistiska. läror, . hvilka ännu engång kunna uppstå och hota att omstörta samhället. Eftermiddagens diskussion öppnades af Hr .G..Cedersohlöld, som först fästade sig vid att man hade sagt det bördsrätten vore sekelsgammal; man kunde så gerna hafva sagt tusenårig, ty man spårar den så långt tillbaka som historien går. Talaren trodde dock att dess uråldrighet måhända vore säkraste beviset på att den tarfvade förändring. En sådan lag måste ovilkorligen vara grundad i nationens tänkesätt; och när dessa förändras, så måste äfven lagen ändras, ty det finns ingenting absolut på jorden, — allt är och måste vara relativt. Börd betyder slägt; således var bördsrätten förr ingenting annat än slägträtt, men nu är det helt annat. Förr var det icke individen, utan slägten som egde jorden. Nu är individens rätt erkänd, det är icke längre slägten som är allt, följaktligen är bördsrätten nu blott en skugga af hvad den förr var, då den var grundad uti samhällets hela id och sammansättning. Det är mycket af det gamla som gått förloradt för oss: våra myndiga lagmän, våra mäktiga jarlar, våra riksråd, så kända och aktade af Europa, finnas icke mera, och vi lefva ju ändå. Skulle vi inte också kunna lefva utan denna gamla qvarlefva utaf slägträtten? Talaren ville taga ett exempel utur naturens stora sånhälle: Hvillen ville väl klandra fjäriln för det han icke längre vill äta utaf kålbladet sedan han fått vingar, ehuru han höll till godo dermed såsom larv. Grefve Sparre hade på förmiddagen haft ett mycket förföriskt yttrånde om bondens rätt till jorden och det samhällslugnande, som skulle ligga uti att jorden icke lydde den vanliga omsättningslagen, — talaren ansåg det lyckligt att klubban föll och att diskussionen blef uppskjuten, ty annars hade grefven troligen lockat ganska många med sig genom detta yttrande. Men hvad menar man med bonde? Den frågan trodde talaren att ingen skulle kunna nöjaktigt besvara. Menar man den mindre jordbrukaren, den som sjelf lägger hand vid jorden, så medgaf talaren att det visserligen vore bra om denne finge största delen af jorden, men det trodde talaren icke precis vara meningen med bördsrättens bibehållande, eller kunna blifva följden deraf. Grefven hade talat om England, men uti dess förhållanden finnes ingen likhet med våra. England är ett eröfradt land, och jorden delades mellan eröfrarne: Hos oss finnas små, men i England endast stora jordegare.. Det finns ingen lag som icke kan missbrukas; hvarföre skulle man då envisas att vilja bibehålla en lag, hvars grund bortfallit och hvars stadganden derigenom blifvit förhatliga. Den der stora aktningen för det gamla är visserligen väcker; men det är så med allt som står i fjerran, vare sig i tiden eller i rymden, — det får alltid ett vackrare utseende. På afstånd synas bergen blå; kömmer man dem närmare, äro de gråa. och kala, — så är det också med forntida förhållanden; sedda på afstånd få de ett visst poetiskt skimmer, på hära håll skulle de förefalla hemska och dystra, och vi skulle ej vilja underkasta oss deras tvång. Det finns så mycket som var patriarkaliskt, men var det derföre alltid godt? Slafveriet är också en sådan der familjerätt, som börjar försvinna i Europa, men som ännu frodas vesterut; det är gammalt, det är familjefaderns rätt att bestämma öfver individen, men talaren kunde dock ieke tro att någon svensk man skulle vilja återkalla det. Nu har individen lågens skydd och behöfver icke slägtens. Då talaren således icke kunde blifva öfvertygad om att bördsrätten har någor grund inationens tänkesätt, — då statens fördel icke är förenlig med dess qvarstående, så slutade han.med att önska bifall till utskottets förslag. Skulle detta icke vinna afseende, hellre dåett rent afslag än ett antagande af grefve Sparres förslag. Hr Printzenskjöld upprepade hr Olivecronas påstående om utskottets inkons2qvens, då det först försvarat bördsrätten och sedan uppgifvit den. Detta hade skett för det att man talat emot den inom stånden; talaren ville dock påminna omsatt man äf ven talat för den, och utskottet hade bordt räkn: öfver huru många som stodo på hvarje sida, innan det gifvit vika för påtryckningen från lagens motståndare. Man; hade talat så mycket om missbruken, månne man inte också kunde säga att lagens bibehållande förekomme en hel mängd sådana missbruk och-skadliga handlingar af personer som innehafva ärfd egendom? Sådant kan hända. En man kåb blifva förbittrad på sina anhöriga: utan orsak, och kän då göra dem den största skada, genom att sälja sin egendom till underpris. Bördsrätten är ett skydda för slägten, och egaren af ärfd egendom har denna för så godt pris att han gerna kan underkasta sig den inskränkning uti dispositionsrätten, som bördsrätten medför. Talaren slutade med. att yrka afslag på utskottets förslag, och attden nuvarande lagen måtte bibehållas oförändrad — ett yrkande, hvilket han sedan frånträdde, och förenade sig. med dem som Yr olerdar hf 43 RER nl RR börn då nn RT FaR Nb IE ratt