Aftonbladet – 17 september 1860, sida 3

(RN NN ras 0 an ar a NR AST AA agn Tag snar se Ar VS centnertyngd på hans barnarena samvete. Han kände djupt sin pligt att, om det-gällde, gå i döden för broderns kränkta ära; men å andra sidan manade honom hans nyväckta känsla för Blanchey enkänsla som genombäfvade hanssjäl och fyllde hans-hjerta med -smärtfull salighet, oemotståndligt att rädda henne, den skuldlösa; ur ett bottenlöst förderf. nJag skall hämna min bror, ty Gud är rättvis, tänkte han; men skulle jag falla för skändarens hand så — är Gud barmhertig, ty Blanche älskar men icke mig! Och med mitt blöd skall jag borttvätta fläcken på vår vapensköld. Ske alltså! Min död måste blifva den älskades lif. Någön plan för sitt handlingssätt hade han ej tid att uppgöra. Då den unge mannen stannade utanför den boning, hvars tröskel han endast få gånger öfverskridit, och då med den första kärlekens blyga hjertklappning, stannade han ett ögonblick och tryckte handen hårdt mot bröstet. Sedan mera flög än gick hån uppför trapporna och befallde kammartjenaren att anmäla hans besöks i Fru dEpernotz satt ensam, fördjupad i ett virrvarr af lidelsefulla tankar, i sin salong. Hennes själ kastades oupphörligt mellan tvenne känslor: pligt och hämnd. Den liknade -en öfvergifven båt, som den ena vågen kastar mot stranden och en annan kraftigare vräker tillbaka allt längre och längre ut på villande haf, der stormen väntar den. Då Trelan anmäldes af den bugande kammartjenaren, fick denne för sin tjenstaktighet ett vredgadt ögonkast af sin herrskarinna, som nu framför allt önskat vara ensam, och len upprörde yrglingen mottogs iskallt och tolt, Vid åsynen af benne, för hvilken han rann af en kärlek, rik på Önskningar men itfattig på förhoppningar, sjönk studentens nod helt och hållet, Sium och tafatt stod