Aftonbladet – 17 september 1860, sida 2

gång jag känner mig vacklande ställer jög Blanches dödsläger fram: för mitt inre öga, och mitt hjerta hårdnar då till granit. Du ba då glömt, att jag älskade, ja tillbad Blanche. och att han stulit. henne från mig! Är du döf: Har du icke hört att han mördat henne, ty hon dog af sorg öfver hans giftermål; han bar sjelf skrutit för mig öfver detta. Du mins då icke att han gjort den jag: afgudade, och som jag skänkte mitt namn, till en förtappad, ärelös sköka, som jag till den grad måste förakta, att jag ickeen gång kunnat anlägga sorg efter hennes eländiga död. Och nu kommer du, din vekling, och vill att jag skall hysa ett enfaldigt medlidande! .... Du begär alt jag skall efterskänka denne eländige en del af straffet och nöjd, med hans simpla dödande, förskona honom från pinbänken!... Bort det! Lika för lika: så bjuder lager. Lerafia detföre denna qvinna åt sitt öde, ty att bönfalla för henne vore detsamma som att bedja för honom, och det vågar du icke. Nåvällv sade Leopold svagt och darrande, jag ber icke längre om nåd för henne, jag bönfaller om nåd, nåd för mig sjelf! För dig ? Jag älskar henne! Barn! I dag är det jemnt fjorton dagar gedan du såg henne för första gången. Jag älskar hennel Vid din ålder, min bror, blir man kär i alla fruntimmer. Trelan fattade sin brors hand, tryckte den hårdt och sade med en lifdömds ångest: Jag älskar henne; tro mig i Guds naran! Döda mig, men vanära henne ej. 1 detta ögonblick hördes fotsteg i trappan ach rösten af någon som talade med betjenten i tamburen. Det är han, sade Sordeuil, jag känner