Aftonbladet – 15 september 1860, sida 2

drig brytas. Men hvar fanns han? Hvar skulle jag finna rätt på honom? ...... Hans porträtt och namnet Henri voro de enda kännemärken som kunde leda mig på spåret, ty jag kunde ju icke fråga mig för utan att blotta min egen skam! Lyckligtvis är hämndens instinkt nästan alltid säker. I kanten af medaljongen stod Paris och målarens namn, Genom dag och natt ilade jag till Paris; jag skadade detta förbannade porträtt, och skyndade till den namnkunnige miniatyrmålaren. En af mina vänner, hvars porträtt ni målat, sade jag till honom, har anmodat mig att lemna er det, för att få det restaureradt. Han kastade en flygtig blick på elfenbenet och nämnde snart ett namn, — det namn min jagt gällde. Behöfver Jag säga dig detta namn? ... Har du icke längesedan gissat det? ...c Sordeuil steg upp, öppnade en skrifpulpet och framtog en medaljong, som ban räckte brodern, DEpernotz!, utbrast Leopold och slog båda händerna för sina ögon. IV. Sedan jag väl kommit på rätta spåret, fortfor Georg, gick det andra som en dans. Jag utforskade snart att dEpernotz för några månader sedan tagit afsked för att gifta sig, och att han var bosatt i Paris. Jag skyndade till hans port för att invänta honom. Ändtligen kom han ut, men — icke ensam, han hade sin hustru med sig ...... Vid denna anblick blef min hand, som jag lyftat för att slå honom i ansigtet, orörlig. Hon, hans hustru är skön, som du vet... Säkert älskar ban henne, åtminstone så pass mycket en sådan kan älska, tänkte jag. Denna tanke slog ner i min.själ som en blixt och öppnade mig en herrlig hämndebana. Verkligt starka passioner äro tåliga, emedan de äro säkra på sig sjelfva. Jag utkastade genast min plan, jag besåg den på alla sidor,