Aftonbladet – 15 september 1860, sida 2

Presten närmade sig till mig. Han var Blanches bigtfader, han visste allt. Denna förfärliga stund, sade han mildt, bör blifva en barmbertighetens och försoningens timma. Ni har förenat edra böner med våra, derför belöne eder himlen! Men har bönen. någon kraft, utan att beledsagas af förlåtande barmhertighet?... Skall denna arma varelse framträda inför sin domare, betungad med er vrede? ... Har ni hjerta att nu, nu då hon kanske icke har en minut igen, neka henne ett förlåtelsens hugsvalande ord?... Han fattade inin hand och drog mig med mildt. våld bort till sängen. Dödskatmpen gjorde så hastiga framsteg, att Blanches anletsdrag oupphörligt förändrade sig och antogo ett alltmer och mer döende uttryck. Vid denha anblick vaknade jag och kände huru en tåreström forsade upp ur bjertat till ögonen. Djupt bevekt af sorg och ömkan, böjde jag mig ner öfver denna hälften af min själv, som jag mu skulle bjuda farväl för evigt. Jag närmade mina läppar till hennes i dödssvett badande panna och hviskade förkrossad: Blanche, hör du mig, känner du mig, älskade? Det är jag, din Georgli ; Henril svarade mig en andehviskning. Jag störtade upp såsom stungen af ett giftigt kräk. a Må Gud förlåta hennel stönade jag och iladeut ur pinokammaren, Efter några ögonblick förkunnade men mig att Blanche lidit ut. Hennes sista ord var också hennes sista suck ... Hon dog med sin älskares namn på sina läppar. Hennes syster och bigtfader be varade troget hennes hemlighet; trots både böner, tårar och hotelser, fick jag ingenting veta. Lersnande åt andra att ombestyra hennes begrafning, öfvergaf jag Cherbourg samma dag. Den döda var död, och jag kunde icke släcka min hämnd på cn likkista; — men ban, han. lefde säkert, ham måste lefva, — oeh-han var min!:zs Med haas hjerteblod måste jag tvstta bort fläcken på min ära; jag besvor detta med en af dessa eder som al