Aftonbladet – 12 september 1860, sida 2

äger, att dessa trupper skola respektera kyr ans öfverbufvuds residens, bevara hans oaflängighet och trygghet samt återställa ording och sedlighet. Det synes icke alldeles otroligt — hvad nan äfven sett uppgifvas — att påfven till mufvudstad i detta lilla landstycke, som han innu tillsvidare skulle besitta, finge behålla n del af Rom, den på vestra Tiberstranden elägna, i hvilken borgen S:t Angelo befinier sig. En sådan anordning skulle utan vifvel vara den mest påtagliga början till let fullständiga slutet på påfvens verldsliga nakt och endast innebära en öfvergångsåtsärd, vidtagen för att icke slå ultramontarerna i Frankrike och Österrike alltför tvärt ör hufvudet. Det är fägnesamt att se, huru de tyska tidningarne, som förlidet år voro så illvilligt stämda emot de italienska befrielseplanerna och med mycken bombast togo Österrikes parti, numera, alltefter som befrielseverket rar framgång, börja sjunga ur en helt annan on, uttala sympatier för Italiens frihet och sjelfständighet och förklara, att Österrike sjelft förskyllat sina motgångar och är sitt öde värdt. Till hvad vi förut anfört i detta hänseende lägga vi följande utdrag ur en arikel i en nordtysk tidning, skrifven innan unlerrättelse ingått att Garibaldi inryckt i Neael: Katastrofen i Neapel närmar sig med bevingade steg. Historien erbjuder icke något annat exempel, att ett konungavälde biifvit så men LA fr ja p— sitt inre förkrossadt och så plötsligt bem-. fallet åt sin undergång. Detta bourbonernas ide i Neapel bör om möjligt lära monarkerna huru svårt furstarnes förbrytelser mot folk-1 friheten hämna sig, så snart en ny revolutionsperiod inträder för den af dem förtryckta nationen. Hvem hade ännu för några få månader sedan kunnat förmoda, att till och med lazzaroni, denna råa pöbelmassa, som hittills villigt lånade sig till verktyg åt despotismen, då denna genom blodsutgjutelser och mord ville hämnas på de frisinnade för deras frihetsyrkanden, skulle kunna genom den fosterländska hänförelsens gnistor elektriseras för Italiens heliga sak! Med dem förlorade bourbonerna sitt sista stöd. De frisinnade visade dem öppet sitt förakt, deras eget lands soldater vigrade strida för dem, officerarne öfvergåfvo dem, och för den hatade slägtens siste ättling återstår intet annat än ett nesligt återtåg till den fästning, hvarifrån vi sr 4 skola få se honom vända sitt land rv Nr ty ingen tror påatt det skall lyckas b 0 att ens förmå de främmande legutrur on NS osom åtföljt honom till Gaöta, att ng : å i strid mot Garibaldi. Neapel skall kran sig i armarna på farbaldr leser fö Ost Sicilien; men med nationalpartiets stora. Seger skall äfven konung Victor Em? uuel åter framtrda på handUngens sKädeats, och Garibaldi skall med honom -efa sina blifvande åtgärder. Det kan ej mera betviflas att Victor Emanuel beslatat gifva efter för Italiens styrka och allmänna påtryckning. Han måste låta förmå sig att öfvertaga regentskapet uti Neapel och Sicilien, för att ej låta rörelsen komma i 2nazzinisternas händer och se den blottställd för faran att framkalla en ny reaktion, såsom år 1849. Ung-Bomba har sjelf beredt väg för detta Victor Emanuels uppträdande. I sin dödsångest har han anropat den piemontesiska regeringen om skydd, och om hon lemnar detta skydd och sänder sina trupper till Neapel, bvilket skall ske, så blir vidare den naturliga följden deraf, att ett regentskap i Victor Emahuels namn införes, likasom på Sicilien, samt att detta inom kort genom folkets vilja skall leda derhän,: att Neapel och Sicilien införlifvas med konungens rike. Har detta skett, så blir det fråga om nationalpartiets sista ödesdigra steg, upprättandet af ett konungarike Italien och en uppmaning till Österrike att ej längre bindra Venetien att ansluta sig till det upphöjda och nydanade Italien. Genom båda dessa åtgärder skulle de öfriga europeiska staternas intressen komma med i spelet, och redan Italiens förening till ett starkt konungarike skulle ålägga stormakterna förbindelsen att rådpläga om sin ställning till de nya förhållandena. Men då de måste inom sig 1wedgifva, att för en så energifull folkrörelse som den, hvilken försiggår i Italien, ingen konstlad gräns kan gättas, utan att kränka folkrätten, så följer äfven deraf, att de måste erkänna det italienska folkets vilja och medverka till att den efterkommes. Det är deras pligt att förmå Österrike afstå väldet öfver Venetien, hvilket det lika litet kan i längden oibehålla som väldet öfver Lombardiet. Diplomatien har största skäl att använda sitt inflytande på: Österrike, för att förmå det till eftergifter. Det är dock att hoppas, att den bästa bundsförvandten för Italien skall uppstå inom Osterrike sjelf, om ur dess vacklande tillstånd en ny riktning spirar upp, hvilken vägrar att fortsätta det gamla Metternichska systemets förderfliga politik. Bourbonernas störtande i Neapel måste, huru förstockad den östetrikiska regeringen än är, verka varnande på henne. Hon måste inom sig medgifva, att hon skulle gå samma öde till mötes, sem drabbat dem, om hon företoge sig att pilägga Italien nya fjettrar, under det att Vpgrarnehota henne med en ny kamp för Isa gamla frihet;