Aftonbladet – 10 september 1860, sida 3

1 anledning at äterremiss utaf utskottets utlåtande n:o 8, angående skjutsningsbesvärets ordnande i lördags förmiddag företogs, ropades från flere håll på bifall. Men Nyqvist och många med honom begärde ordet. Talmannen förklarade att betänkandet börde bebandlas punktvis, och 1:sta punkten, hvari utskottet föreslår rikets ständer att besluta, det skjutsningsbesväret för närvarande ej kan från jordbruket skiljas, upplästes. Nyqvist förklarade sig emellertid hafva begärt ordet för att begära uppskof med frågan till nästa plenidag, och föreslög att man måtte dager förr än den företoges till afgörande ombesörja ett enskildt sammanträde mellan ståndets ledamöter för att öfverlägga om hvad beslut man borde fatta. Nils Larsson trodde ett sådant uppskof icke kunna grundlagligen medgifvas, då frågan för andra gången blifvit föredragen, och ansåg ej heller nyttigt för saken om ett sådant uppskof skulle ske. Talmannen gillade Nils Larssons åsigt, och Nyqvist fann sig således föranlåten att ingå på sjelfva saken. Han åtnöjde sig med att;i korthet önska förslagets antagande i dess helhet sådant det är. Många instämde med bonom. Erik Ersson fann det beklagligt, att man nästarv skulle vara tvungen att bifalla ett betänkande, som man icke kunde gilla, och som ålägger jordegarne att betala en stor del af skjutsningsbesväret, fastän det är erkändt, att jorden icke har skyldighet ett skjutsa utan emot full betalning. Man hade bordt kunna vänta något bättre sedan förra riksdagen förklarat att skjutsningsbesväret borde från jordbruket skiljas. Det synes icke tillbörligt att jordegarne skols betala ?7;, och stäten blott !,; men staten likväl ega att ensam ordna saken. Likväl hade man nu ingen annan utväg än att godkänna utskottets förslag, fastän sådant skedde med största missnöje: Jonas Andersson ansåg det alldeles naturligt, att man haft rätt vänta något annat, då både förra riksdagen förklarat, att denna börda för jorden skulle upphöra och utskottet vid denna -riksdag, vidhållande nämnde grundsats. föreslagit, att staten skulle öfvertaga denna angelägenhet; men det oaktadt måste man nu ingå på förslaget. Dock ansåg han, att det åtminstone bordt uttryckas, att rikets ständer vicke för närvarande finna för godts att skilja skjutshållningsskyldigheten från staten,!eller något dylikt. Emellertid ansåg han icke skäl att strängt hålla på ordalagen, utan ville hellre, än att hela frågan skulle för närvarande förfalla, antaga betänkandet sådant det är, blott med den förändring; som ridderskapet och adeln beslutat. Många instämde, och Per Nilsson i Espö yttrade sig i samma syfte, hvarefter äfven flere med honom instämde. Bjerkander fann det hårdt att nödgas hifalla ett förslag, som säkert i många orter skulle väcka det största missnöje, och att; i stället för att hålla resande skjuts för full betalning, blifva ålagd en afgift, som kunde blifva betraktad såsom en stående skatt. Det enda man nu kunde hoppas vore, enligt hans förmenande, att möjligen staten vid en kommande riksdag skulle åtaga sig någon större anpart i afgiften. Dei var med den allra största motvilja han fann sig nödsakad att ingå på förslaget; men han önskade, att ståndet måtte undvika att bifalla betänkandet, utan i stället göra den förklaring, att det lät vid utskot tets förslag bero. Många instämde. Nils Larsson yttrade sig i samma syfte, och fann nödvändigheten tvinga ståndet att på saken ingå. Likväl ville han göra det endast under uttrycklig reservation, att skjutsskyldigheten borde i en snar framtid fullkomligt skiljas från jordbruket, och förenade sig med Bjerkander om att begagna uttrycket låta beron vid utskottets framställning. Johannes Andersson från Ska raborgs län begärde härvid, då många instämde, att hvar och en af dessa måtte blifva noga antecknad, hvilket föranledde hela ståndet att resa sig, såsom instämmande med Nils Larsson. Östman, Nils Svensson i Ebbarp, som ville äfven denna riksdag komma ett steg framåt med skjuts, Uhr, som hoppades att detta utskottets missväxta barn måtte snart utväxa till en lika frisk och färdig gosse som det afdagatagna betänkandet n:o 8, samt Per Erik Andersson yttrade sig i samma syfte som de föregående talarne, hvarefter första punkten blef på det sättet godkänd, att man lät dervid bero. Andra punkten, satt gästgifveri, bålloch reseryskjutsen icke vidare böra vara en jorden åliggande naturaprestation, uten såväl skyldighet som rättig het för de skjutsskyldig: att bestrida sådan skjutsniog upphörar, bifölls utan diskussion. Vid 3:dje punkten, att postföringsskyldigheten skulle från jordbruket skiljas, emot åliggande för posthemmanen att fullgöra de onera, från hvilka de hittills varit befriade, anmärkte Johannes Andersson från Elfsborgs län, att den nya tungan kunde blifva värre än den gamla, men denna mening delades af ingen, utan förordades förslaget af Hedström, Matts Persson, som i det föreslagna fann ett stort steg framåt till lättnad i posthemmanens bördor, så mycket mera glädjande, som ban kunde besanna hvad en representant vid ett annat tillfälle yttrat, att reser man genom landet och får se något riktigt elände, så är det just vid ett posthemman. Många instämde. Nyqvist yttrade sig för bifall; Jonas Andersson förenade sig med Matts Persson; C. A. Larsson fann detta förslag vara det vigtigaste i betänkandet; Jöns Persson trodde icke posthemmansegarne blifva så belåtna dernied; men ville ändock bifalla. Flera instämde. Falk, Rosenberg, Per Persson och Uhr yttrade sig derefter för bifall, hvilket ock blef ståndets beslut. Vid 4:de punkten befarade Måns Månsson att ett bifall till de tre fjerdedelarne skulle blifva tolkadt såsom om ståndet åtagit sig en grundskatt; hvarföre han icke ville bafva ett definitivt bifall. Härom utspann sig en lång diskussion, under hvilken Erik Ersson ville, att det skulle heta, att skjutslagen tillsvidare ete. Till denna mening slöt sig Gustaf Johansson. Emellörtid talade Jonas Andersson, Hedström, Nils Svensson, C. A. Larsson, Falk, Nils Larsson, Rosenberg, Uhr, Per Nilsson, Jöns Persson, Ny qvist, Anders Eriksson, Anders Gudmundsson och August Andersson för bifall, dervid flera framhållande att hvad som yttrats vid första punkten innefattade en tillräcklig reservation emot alla försök att tyda beslutet såsom åtagandet af en grundskatt, och slutligen bifölls punkten sådan der af utskottet blifvit föreslagen. Femte punkten bifölls utan diskussion, Hvad utskottet framställt i fråga om komitera des förslag godkändes, endast med den förändring, att vid 38 tillades på Jonas Anderssons yrkande, ett stadgande, att konungens befallningshafvande åligge att, på samma gång entreprenadauktion å skjutsskyldigheten utlyses, kalla skjutslaget att genom ett eller flera valda ombud sig vid auktionstillfället infinna för att skjutslagets rätt och bästa bevaka, samtmed öppen rätt att i behörig ordning öfverklaga vederbörandes åt göranden, i hvilket beslut ridderskapet och adeln samt borgareståndet på Matts Perssons förslag skulle inbjudas att deltaga, hvarjemte den sistä bestämmelsen i 39 S, att skonungens befallningshafvandes beslut om förhöjning af skjutslegan utöfver 1 rår, för att blifva gällande, underställas Kongl. Maj:ts pröfning, uteslöts i enlighet med adelns beslut. Nils Larsson ville bafva en förändrad lydelse af 30 i komiterades förslag antagen; men man ansåg sig vara bunden af sitt beslut vid betänkandet n:o 8, och afslog efter en lång diskussion med 58 röster emot 24 Nils Larssons förslag, ehutu man medgaf, att det mångenstädes kunde vara af nöden. —JJ——nnnn Om cigarrskatten. På begäran meddela vi här nedan det anförande, i hvilket hr Lallerstedt under diskussionen i borgareståndet om cigarrskatten försvarande införandet af en sådan skatt. Vi skoa med första meddela en sammanfattning af de talrika motskäl, som från andra sidan anfördes. Hr Kallorstedt nå EE Det är knapt mera än en m a AA nga ARA råg år sär ole