Aftonbladet – 10 september 1860, sida 2

— ——————— Lee mn Manuelita än någon af dertn, på hvilka han då kunde göra anspråk. Nej, lika sträng historien bör vara mot Rosas, lika mild måste hon, om hon ej vill vara orättrådig, vara mot Manuelita, och om hon är mild, är hon rättvis mot henne; hvad vi nu säga här på denna del af jorden, det vet en hvar på andra sidan Oceanen, och i djupet af sitt hjerta skall hvar och en med tacksamhet erkänna, att Manuelita var en värdig, ehuru stundom vanmäktig eternell, som lade band på sin faders vrede, alltid beredd att stiga fram. Såsom barn hade hon ett besynnerligt medel att af Rosas utverka den nåd hon begärde; hon lät mulatten Eusebio kläda af sig; så att han var nära naken; hon lät sadla och betsla honom som en häst; hon satte gauchosporrar på sina små, andalusiska fötter. Eusebio lade sig ned på händer och fötter; Manuelita steg upp på hans rygg, och den besynnerliga amazonen lät sin menskligaBucephalus tumla om framför fadern, som utbröt i ett skallande skratt, och sedan han skrattat, beviljade han Manuelita den benådning hon begärde. Sedermera, då hon ej längre kunde begagna detta medel, huru verksamt det än var, fann hon på att göra detsamma åt diktatorn, som Mccenas gjorde åt Augustus, då han kastade till honom sitt plån, hvarpå han skrifvit orden: Surge, carnifex! Men Manuelita gick på annat sätt tillväga. Hon kände bättre än någon annan sin far; hon kände hans svaga sidor, hon drog ut på tiden, hon lemnade honom ingen ro för sina böner, och stundom blef hon, den af Herren välsignade milda barmhertighetssystern, bönhörd. Manuelita var på samma gång drottning och slafvinna vid den husliga härden. Hon styrde huset, vårdade sin far, och invigd i alla diplomatiska förhållanden, var hon den sannskyldige utrikesministern i Buenos Ayres.