Aftonbladet – 8 september 1860, sida 2

repost, snedt emot spegeln, och bevakade sin brors minsta rörelse med nyfiken otålighet. Ti Under tiden försökte Clemence, som icke tordes blicka åt spegeln, och som var nära att förgås af orolig väntan, attinleda ett samtal med sina grannar, för att beslöja sin sinnesrörelse. Efter en knap, halftimma återkom spionen utan att veta det, helt andtruten. Min nådiga, pustade han och bjöd till att antaga: en ledig hållning, herr dEpernotz är verkligen på operan. Den unga frun -smålog konvulsiviskt, bleknade så djupt att den minst klarsynte skulle anat-oråd, och till svar; böjde hon endast lätt på hufvudet; — det oerfarna naturbarnet fortsatte: frankt och burdus: Herr dEpernot satt, som ni trodde i logen nr 13. Ensam?. frågade Clemence med halfqväfd röst. Ensam! kommer aldrig i fråga, svarade studenten, som -han trodde både trefligt och inmarigt, utom honom var det två skönhe-, ter i logen, nemligen fru Javerval och hennes syster. Fru dEpernotz svarade icke, men hennes hand knöt sig kring solfjäderns sköra elfenben, så att det knastrade. Den unge salongsnovisen begrep ingenting; då man är aderton år och icke är drifhusplanta, ser man en hel hop utan att märka något. Då jag kom in på operan, fortfor han ifrigt, för att icke bli af med den si lyekligt hittade samtalstråden, böll man som bäst på med andra akten af Wilhelm Tell. Nourrit och Damoreau sjöngo sin duett, den der duetten ni vet, som ni sjunger: så gudomligt, och som jag gick igenom med er häromdagen. . : (Forts, följer-)