Aftonbladet – 7 september 1860, sida 3

för att böra framställas vid ett tillfälle, då vi imna trakteta Oss med vida kraftigare drycker, ill bevis att talet om den torra skollärdomen är en otillbörlig försmädelse, och att ingen absolut, d. v. s. fantastisk nykterhetsvän eger rum bland 1860 års teologie doktorer, utan vi stå betydligt framom 1845 års, som räknade flera sådana vänner. Ty jag hoppas, att ingen af de femtiosju teologiska lärdomsljus, som skola ställas upp i dessa dagar till illumination i vår som ljusfattig utmålade kyrka, finnes, som icke med mig delar barmen mot nykterhetsoch missions-, framför allt den s. k. inre missionsoch andra till andligt väsende syftande gemenskaper och öfverdrifier. Det är visserligen sannt, att desse nitälskare skola räkna ibland sig äfven män, som måhända kunna sägas vara icke alldeleg utblottade på snille och talanger; men jag säger till deras förödmjukande, att man eger ej snille för det män är galen, likasom jag icke tvekar säga till min och, som jag skulle tro, flera mina medbröders tröst, att man är ej galen för det man icke eger snille. Modus in rebus adbibendus est. Man måste ej urgera elts Denna sats har jag till och med ansett tnig böra göra gällande ifråga om Kristus sjelf. Sålunda bar jag i anledning af den försvenskade Strauss tagit mig dristighet till att yttra: När Kristus som person förlorat sin gloiia, så var också han sjelf förlorad, så var ock den verld, som blott af hans person sammanbhölls, förskingrad, i dess ställe måtte komma hvad som helst, intet eller något, ett sämre eller ett bättre. Alltså ett bättre än Kristus här jag i mina gladare dagar antagit såsom möjligt. Hvari detta bättre skulle bestå, här jag visserligen icke kunnat angifva, men möjligen kunde kyrkan, den i sednare tiders nylutheranism . så mycket beprisade och omskrifna kyrkan, anses såsom sådant, utan att jag precis till alla delar skulle vilja dermed mena den kyrka, som påfven i alla tider med sig sjelf till hufvud satt i stället för Kristus. Vi erinra oss påfven Alexander VI:s märkliga ord: Om du visste huru mycket gagn denna fabel (om Kristus) medfört i -verlden, så ete. Likasom dessa hang ord, så hafva mina nyss anförda, som med dem kunde anses hafva något syskontycke. blifvit grymt missförstådda och till och me bedömda såsom höjden af teologisk lättsinnighet och oförskämdhet, men att de ej så bordt bedömas och ej heller af de eftertänksamme blifvit uttydda, visar sig bäst deraf att jag, dem oaktadt, blifvit upphöjd på svenska kyrkans högsta plats, likasom nämnde Alexander ej, för det han sagt, blifvit rubbad från sin påfvestol. Ja, jag har till och med blifvit prydd med det serafiska bandet. Sic itur ad astra, tack vare -min gamle Schleiermacher. I alla hänseenden kan frågan om möjligheten att Kristus kunde gå förlorad för församlingen ej gerna förnekas egenskapen af att .ara doktoral. Möjligen kunde den dock bättre framställas under den form jag vid ett annat tillfälle gifvit henne (i en granskning af hr Ignells skrift), nemligen denna: Är vår tid och vårt land den rätta tiden och den rätta orten att sönderbryta hvad som ännu är helt? Är icke nog mycket både utom och inom oss sönderbrutet? (I den tiden, då detta skrefs, skulle jag näppeligen ansett någon af de nu utkorade 57 vara mera qvalificerad att blifva teologie doktor än hr Ignell; nu hafva blott renhåriga män kunnat komma ifråga, ty man måste skicka sig efter tiden, ty tiden är, trots: allt biskopligt-klifotiauskt bemödande, ond.) För egen del får jag dock reservera mig mot: ett jakande svar på denna doktorseller åt-minstone doktorala fråga, sedan min fordna. scepticism lidit ett icke obetydligt skeppsbrott mot de klippor, som de kringsiggripande andliga rörelserna kastat upp i vår kyrkas haf. Dessa äro nemligen desto farligare, som de hota att sönderbryta, ej Kristi person (ty de svärmiska varelserna synas vilja hellre förlora allt än Kristus), men sjelfva den bestående kyrkan, hvadan det, som mången skulle anse mer värdt än Kristi rättfärdighetsskrud, kunde ifventyras att gå förloradt, alltintill våra biskopsmössor och doktorshattar, och då vore len sista villan värre än den första. Vare lerföre genom de kanonskott, som vid vår vögtidlighet skjutas, genom de skålar, som tömmas, genom de latinska fraser, som bestås, genom de verser, som utdelas, genom de sånger, som afsjungas, den grundsats hos oss vefästad, att aldrig eftergifva ett jota af vår viskopligt-kyrkliga lag, låtom oss till och med ordom hålla på den gamle Kristus, ehvad si ock i vår doktorala lärdom inom oss tänka. om honom. mmm