Aftonbladet – 7 september 1860, sida 3

börande utskott har funnit skäl att höja bevillningsafgiften för teol. doktorsdiplom till dubbelt mot hvad den varit förut. Det är liksom hade bemälte utskottsledamöter i femtisjutalet funnit en impuls till ihågkommelse af let fatala penningkrisens år. — Men för att nu komma från det kritiska antalet till de kritiska männen sjelfva, som dermed betecknas, så blifver spörjsmål om blifvande doktorsfråga. . Jag har dervid tänkt på många frågor, som för tiden kunde anses vara af vigt. Jag citerar ej gerna ett sådant brushufvud, en sådan tanklös tänkare, som Thomas Thorild. Men jag kan ej underlåta att komma ihåg det svar ban afgaf vid en af sina examina för juridiskt doktorat. Honom förelades nemligen att besvara några enkla frågor om stängselskyldighet. Han yrkade då hos professorn på att få höra verkligen doktorala frågor. Jag hade också tänkt vid detta riksvigtiga tillfälle framställa frågan om kyrkans. stängselskyldighet, hvarpå jag pro parte virili arbetat i många år. Jag hyser ännu den öfvertygelsen, att kyrkan eger ej blott rättighet, utan ock skyldighet att stänga alla dessa oroliga andar, som störa hennes frid, inom fängelsebom och nyckel. Till sådana andar räknar jag ej blott baptister, pietister och dylika, utan ock alla dem, vore det ock en hugstor minister, som förnärma biskop Fablerantz och hans domkapitel, äfvensom en hvar, vore det ock en biskop, som förbryter sig mot mina kyrkovänner i Lund. Jag hade med ett ord velat se framställd och besvarad vid dennas rikhaltiga promotionsfest frågan, hvad värde. den nya sakramentallagen kan, enligt den teologiska vetenskapens fordringar, anses ega, och antingen den kan anses vara mest skadlig eller mest gagnelig för stat och kyrka? Antingen de knutar, som knutits af läsarepacket, böra upplösas gladio oris eller ore gladii?4). Men utom det att denna fråga kunde af några hyperkritiska Thorildister på måhända ej ogiltiga grunder anses mindre doktoral än pecoral (och attframställa något pecoralt anstår allra minst, den som har äran att vara en af de aderton), så är hon mig af särskilda anledningar något förhatlig. Jag förkastar således densamma, jag menar icke sjelfva sakramentallagen — bort det — men frågan om denna efter mitt förmenande ytterst lämpliga, ehuru måhända i våra dagar alldeles otillämpliga lag. Detsarima gör jag med en annan, ej utan allt sammanhang med den nyssnämnda stående fråga, frågan om omvändelsen, ja, jag vågar här säga ioke blott med frågan, utan ock med saken sjelf, såvida dermed skall förstås hvad de gamle kyrkans visserligen icke olärda men mindre spekulative dogmatio: förstodo med omvändelse, nyfödelse m. m. Det torde vara ej allom obekant, hvad jag äfven skriftligen någon gång uttalat, att jag vid blotta åhörandet af besagde ord plägade känna en :viss leda, ett visst äckel, en viss förtrytelse. Jag har skrifvit mycket i mira dar, ty om jag icke kan just berömma mig af någon utomordentlig flit. så behöfver jag ännu mindre lägga mig någon synnerlig lättja till last; men af det myckna jag skrifvit sätter jag, om icke just i det allra högsta rummet, likväl ännu mindre i det lägsta artikeln Om religiös methodismp, deri jag oförtäcktast uttalat mina åsigter om den så kallade omvändelsen. Samma åsigter har Jag cke heller förnekat i mitt på sin tid mycket ippseende väckande Sändebref till mina mycket aktade vänner Thomeus och Ternström, vilka vänskapen oaktadt, eller kanske rättare sänskapen till pris, anklagat mig för hvarjeanda kätterier. Att jag sedan den tiden ej vbetydligt gifvit med mig, torde bäst bevisas leraf, att åtminstone en af de omvändelsepreiikanter, mot hvilka jag förnämligast riktade vemälte artikel om religiös method sm och .bibliolatrin, nu är ibland dem, som skola rydas med doktorshatten. Ty numera må nan gerna för mig predika -om omvändelse ch till och med om nyfödelse, endast man leruti ej går så långt, att man förnekar den sunna stå tillsamman med njutningen af ett rodt glas i ett godt lag och andra oskyldiga öjen. Detta menar jag innebär detsamma om dopets och nya födelsens absoluta idenitet, -å att allt tal om en nyfödelse efte dovet är ett oting. Det är ock på denna grund ag trott mig kunna proklamera att hela svenka folket är ett omvändt, ett gudfruktigt folk. varpå jag ock såsom ett mycket slå-nde bevis kunnat anföra, att ännu i dag allmogen ager af sig batten när det ringer. till gudsjenst och när presten kommer til kyrkan, ;ch att det blott är en hop fariseiska enstölingar i och utom Orsa, som bestrida en sålan verksak. Just derföre att känd sak är så sod som vittnad, trodde jag ej beller att yterligare vittnesbörd för ogiltigheten af all annan omvändelse, än den jag ville kalla. för den biskopliga, eller den kyrkliga, behöfde ramkallas genom en offentligt framställd fråga lerom, omhon: ock kunde anses doktoral. Den jag derföre dernäst eller i stället ämnade itt bringa å bane är den, som jag i mina iungdomsdagar redan ansåg ej oförtjent af en katedralisk behandling, nemligen huruvida ej ör hvarje särskildt land dess särskildta religion ir mest passande och den så att säga enda ämpliga. Detta statuerade jag namneligen om den muhamedanska religionen såsom den mest passande förde muhamedanska länderna, hvaraf såsom korollarium följde, att försöket att der iaföra den kristna: religionen vore lika obehörigt, som muhamedanernas försök i medeltiden att muhammedanisera det kristnade Europa. Men sedan vi sett drusernas förfarande i våra dagar, tror jag ej att någon af mina doktoralt lärde bröder skulle anse den gamla, med :örkärlek fordom af mig omfattade tesen böra göras till föremål för eeleber behandling. Så char jag. vidare tänkt på ett af mig fordomdags framstäldt, men af en kittslig opponent då bestridt ämne, de Christo naturo der man trodde mig, såsom mindre hemma: stadd 1 den latinska grammatiken, mena näsoituro), ett ämne, så mycket mer doktoralt, som : den lärde, af mig mycket värderade teologen Paulus (ingen af de 57 torde finnas, som ej vet att det är en annan än aposteln med; Lt a RE AL