Aftonbladet – 7 september 1860, sida 3

för dess bildande af rikets ständer, så skoja föreningarne frivilligt sluta sig till densamma. den andra sidan innefattar, enligt mitt förmenande, den föreslagna tvångslagen ett alltför närgånget ingripande i den hittills obestridda och häfdvunna rättigheten såväl för enskilde som bolag, att fritt förordna om sin egendom på hvarje lofligt sätt,bvaribland äfven rättigheten till låns upp:agande mot egendoms förpantande genom inteckning varit af alla tiders lagstiftare erkänd. Det i min tanke alltför långt drifna och till sin grundsat; samt till sina slutföljder rent af vådliga i den välmening, som ledt utskotten att nu föreslå rikets ständer en inskränkning i denna frihet, framstår ännu bjertare genom den isammanhang dermed i 5 föreslagna föreskriften, att ifrån den dag der nu ifrågavarande förordningen blifvit kungjord, ingen, vare sig nu befintlig eller framdeles tillkommande hypoteksförening eller hvilken annan krelitinrättoving som helst, än allena åen allmänna hypo steksbanken må utgifva tryckta eller graverade, till sinnehafvaren ställda, på viss årlig afbetalning eller på uppsägning lydande räntebärande obligationer, i avilka för upplåningen säkerhet i jordegendom på .landet utlofvas.. — Det peremto iska i denna be fallning framkallar nästan föreställningen att mar an en rysk ukas framför sig, och detta intryck förminskas icke mycket vid en närmare granskning. Det har hittills icke ansetts ligga inom statsmakter nas befogenhet att hindra någon, vare sig en eller flere, att i förskrifniogar, som intecknas i egendom, förbinda sig till betalande af större eller mindre belopp på längre eller kortare tid, med eller utan uppsägning, såvida förbindelserna äro skrifna. Ett ingripande uti helgden af sådana enskilda aftal skulle säkert betraktas såsom en kränkning af eganderätten, eller, med andra ord, såsom ett våld. Frågan blir då i huru stor mån detta våldsamma ingripande till sin natur förändras deraf att, under samma förhållanden i afseende på sjelfva saken, texten till förbindelserna är åstadkommen genom tryck i stället för handskrift, eller, med andra ord, i hvåd mån denna omständighet ensam kan berättiga lagstiftaren att likasom genom ett svärdshugg på en gång afskära en rättighet, som hitills opåtaldt varit utöfvad och ännu i dag begagnas af en mängd för ett eller annat ändamål stiftade bolag, som till förlagsmedels erhållande kunna behöfva att pantförskrifva jemväl jordegendom på landet, men hädanefter ovilkorligeu skola ställa sig under den centrala inrättningens förmynderskap, utan afseende på, om de finna densamma ändamålsenligt organiserad eller icke, och till följd deraf komma att blifva bättre eller sämre förvaltad, utan afseende på om en enskild förening eller bolag kan vara i tillfälle att förskaffa sig lån på billigare vilkor ände, som genom centralbanken kunna åstadkommas, och slutligen utan afseende derpå om de enskilda bolagens behof .f lån mot pantförskrifning jemväl af jord på landet äro förenade med sådana omständigheter, som alls icke passain i centralbankens, endast för de vanliga provincialhpyoteksföreningarne afsedda reglementariska föreskrifter. Nu anförda betänkligheter hafva för mig synts vara af så stor vigt, att jag ej kan undgå att föreslå, det förutnämnda i S 1 och 2 föreslagna tvångsföreskrifter, äfvensom hela 5, måtte ur författningen utgå. Vid 4, Uti denna hafva utskotten föreslagit, att statsverket skall till grundfond för allmänna hypoteksbanken öfverlemna cbligationer till ett värdebetopp af (högst) åtta millioner rdr rmt. Emot detta beslut att för en obestämd framtid och snart sagdt oåterkalleligt låta staten mer eller mindre gå i borgen för enskilda bolags lånetransaktioner, kan jag icke heller undgå att anmäla min reservation, om än med föga hopp om framgång emot det mäktiga föreställningssätt, som för ögonblicket synes vara det öfvervägande och de intressen som anse sig draga fördel af statens medverkan. Men i alla händelser kan och bör grundfondsobligationernas belopp åtminstone inskränkas. — — — Vid 6, som innehåller att hypoteksbanken skall öppna sin verksamhet så snart en hypoteksförening till inträde deruti sig anmält och bestämt beloppet af sin inträdessumma. För att kunna bedöma verkan af denna 4:s innehåll, bör den jemföras med 4 19 och 20, som handla om revision och allmän bolagsstämma. Uti 4 19 stadgas, att så länge ej flere än en hypoteksförening i banken ingått såsom delegare, må densamma utse två revisorer, och uti 4 20, att hvarje förening bör till den allmänna bolagsstämman sända tre ombud, äfvensom att revisorerna, så vidt ske kan, dervid böra vara tillstädes. Som det nu ingenstädes står förbjudet att) revisorerna-ätven kunna. vara bland de tre ombuden, så kan det, i fall banken öppnar sin verksamhet så snart en förening deruti ingått, hända, att dessa tre personer jemte det utaf riksgäldskontoret utsedda ombud och bankstyrelsens ledamöter komma att utgöra hela bolagsstämman. Styrelsen har således absolut pluralitet i alla de mål, som angå beslut om åtgärder, hvilka skola vidtagas för framtiden. I frågor, som angå decharge för styrelsen, val af styrelseledamöter och revisorer samt arfvoden för styrelsens ledamöter och i hvilka, enligt 4 22, styrelsens ledamöter ej få deltaga, fattas beslut af fyra personer, och om bland dem rösterna för tvenne skiljaktiga meningar blifva lika, finnes ingen, som kan afgöra, enär derom intet är bestämdt och ordföranden i styrelsen ej får deltaga i sådana mål. Derföre, om det också är sannolikt att mer än en hypoteksförening snart kan blifva sinnad att upptaga nytt lån och af sådan anledning ingår i hypoteksbanken, synas nyss nämnda betänkligheter föranleda behofvet af den förändring, antingen att minst tvenne hypoteksföreningar böra hafva ingått i banken innan den öppnar sin verksamhet, eller ock att, om blott en förening är delegare deruti, denna då sänder flera ombud. Det förstnämnde alternativet synes vara att föredraga, enär ett bland vilkoren för att hypoteksbanken skall kunna göra den nytta, som åsyftas dermed, måste vara att denna bank icke må behöfva upptaga alltför många särskildta lån, på sätt som hittills skett genom hypoteksföreningarnes särskilda operationer och hvilket är den olägenhet, som man just vill söka undvika genom den centrala inrättningens stif. tande, ehuru förenadt med en något ökad förvalts ningskostnad, som delegarne måste vidkännas. Denna sistnämnda omständighet synes också böra tagas i betraktande. Vid 18 angående hypoteksbankens styrelse annärkes, att en styrelse af fem ledamöter, bland hvilka blott tre beböfva vara tillstädes för att fatta beslut, synes vara ett-alltför ringa antal, och en ulltför stor och okontrollerad makt i afseende på anderhandlingen om lån af stora summor för andras cäkning lagd i dessa få händer, i fall manga föreningar komma att anlita banken, och rikets ständer mot förmodan skulle bifalla utskottens tillstyrkan att de: dertill skola tvingas. Jag reserverar mig derföre i denna punkt och föreslår att så snart mer än en hypoteksförening anmält sig att viljai banken ingå, skall för hvarje ny delegares tillkomst styrelsen ökas med två nya ledamöter utöfver de tre först valde, iotilldess hela antalet af de ifrån röreningarne valde uppgått till sju. I händelse rikets ständer skulle finna att vigten af en ömsesidig kontroll inom styrelsen tillräckligt öfverväger betänkligheten af att nödgas betala arfvode tillnågra flera styrelseledamöter, för att påkalla en förändring i den af mg föreslagna rikt ning, så lärer, såväl med afseende på denna som anmärkningar i flera andra punkter, en återremiss erfordras, hvarföre jag icke heller anser nödigt att tramställa ett förslag till förändrad redaktion af 3 18 närmare än nu blifvit antydt. Förslag till erkebiskopligt programm vid teologie doktorspromotionen 1860. — — — Ex lenioribus primordiis natura omnia pretexuit. Vi draga oss till minnes,