Aftonbladet – 4 september 1860, sida 3

VR GINRUTL 2 HILL BU GIVaNUE CILCLI I11NCL OCH sjelfständighet. Icke blott från Venedig, utan äfven från Tyrolen och Istrien strömma frivilliga till Garibaldi. Verona, Vicenza, Udine, Capo dIstria och det eljest så trogna Triest bade, trots polisens vaksamhet, afsändt betydande penningesummor till Sicilien, och uti Venedig, Padua samt Treviso samlas nu öfverallt penningar, charpi och förbindningsmedel för de sårade. Österrikarne ådagalägga sin harm häröfver genom nya våldsamheter, nya arresteringar, nya deportationer. Prygel användes på nytt i Venedig,l och arresteringar företagas blindt, på de absolutistiska bladens angifvelser. ITALIEN. Uti en korrespondens från Neapel af denl 19 Aug. meddelas följande underrättelser om tillståndet i landet: Militärregementet är på dagordningen. Belägringstillståndet i bufvudstaden fortfar. Det synes, att förskräckelsen vid hofvet är stor, antingen i följd af utifrån anlända hotelser, eller i anledning af de svårigheter som prinsens af Aquila sammansvärjning. föranledt.. De legda soldaterna begagna hvarje tillfälle att visa folket, isynnerhet nationalgardet, sin motvilja. Nyligen hade man underlåtit att säga mnätionalgardet: en del af lösen, hvilket framkallsde flera obehagliga missförstånd. I dag blef en man, som var: försedd med käppvärja, af soldaterna kastad tll marken medelst slag af muskötkolfvarne. Sjelfva hären och marinen äro. oeniga. Nästan alla officerare äfvensom sergeanterna äro ) hationella.s Detta föranleder misstroende mellan dem och deras kungligt sinnade soldater, : ja, stundom blodiga uppträden. På linieskeppet ;Monarca, hade matroserna gjort uppror. Några böss-skott blefvo dervid aflossade. Matroserna beklagade sig öfver att deras officerare förrådt dem, och ville med våldsamheter bestraffa detta deras förräderi.v Med stor möda lyckades det officerarne att rädda sig genom att flykta till engelska och sardinska fartyg som lågo i hamnen. Löjtnant Acton, som sårades vid fregatten Veloces försök att taga sMonarcax, skall enligt berättelse blifvit skjuten utaf en af hans egna marinsoldater. Matrosernas upplopp hade flera dagar alarmerat Castellamares invånare. Dylika uppträden hade äfven passerat mellan befälet och dess underlydande på regeringens fregatt sEttore Fiaramoscav, hvars officerare likaledes nödgades taga till flykten. Allt detta vittnar om den osäkerhet och det upplösningstillstånd som råder till och med bland de kungliga stridskrafterna. — Från hufvudstadens närhet bafva bedröfliga underrättelser ingått. Uti Matera tilldrog sig förliden vecka ett förfärligt uppträde.: Folket samlade sig och fordrade att återbekomma några jordegor, hvilka, såsom man påstod, några egendomsegare på drättmätigt sätt bemäktigat sig. En stormande folkbop rusade mot ett hus, som egdes af en viss Gartini, hvilken, biträdd af sin vän Laurent, som var musiklärare, i stället för att söka lugna folket, utkastade ett slags bomber midt uti folkhopen, hvilket beteende försåtte folket i ett sådant raseri, att det sprängde husets port samt utsläpade: Gattini och Laurent-på torget. Derefter band man dessa olyckliga och tillfogade dem de förfärligaste qval, genom att afskära den ena af deras -lemmar fter den andra. Fyra andra personer blefvo sedan offer för folkraseriet. Detta ohyggliga våld föröfvades i gensdarmernas åsyn, utan att de gjorde ringaste försök att förhindra detsämma. Efter verkställda mordbragder tågade olkmassan till nationalgardets qvarter, bort-6g den trefärgade fanan, uppsatte i dess ställe den hvita samt upplöste nåtionalgardet. Dersfter tågade hopen till de omtvistade jord:gorna: och började dela kommunaljorden sinssmellan, hvilken delning i sin ordning framlade ytterligare skräckscener. Öfverheten på stället rymde fältet, gensdarmerna förhöllo sig passivt, och regeringen har icke vidtagit någon åtgärd, för att återställa ordningen. Garibaldi har öppnat fälttåget med följande lagorder till sina officerare och soldater, da:erad den 19 Augusti: Till. de. egenskaper, som böra vara förherrskande : den italienska armån,: höra tapperhet och mildhet, varigenom man förvärfvar och befäster sina soldaers vänskap.. En officer skall utan svårighet, förutatt att han är tapper och afhållen, framkalla lydsad och subordination samt i vigtiga ögonblick den ödvändiga ifver och framför allt den uthållighet, om ett långvarigt fälttågs strapatser erfordra, Han kall förstå att framkalla en motståndskraft, som :ästan alltid går segrande ur striden. . Genom: hårdet kan han väl åstadkomma sträng disciplin, men et är förtjenstfullare attiuppnå detsamma med mild:et och genorå ett berättigadt inflytande. Äkta taperhet är alltid syster till ädelmodet. Den italienke hjelten skal! visa sig ädelmodig mot alla, men öreträdesvis mot sin omgifning. Detta befrielsekrig, om I hafven börjat så högsinnadt, har folkets hjelemod och sympati att tacka för sin framgång. Den örelse, som förde oss från Parco till. Gibilrosso och rån Gibilrosso till Palermo, den rörelse; som med örde Siciliens hufvudstads befrielse, uppnådde detta esultat blott derföre att fienden icke kunde erhålla ikra underrättelser, oaktadt han hade talrika spioer. Detta resultat var en följd af det sicilianska olkets kärlek till den heliga sak, hvars förkämpar i äro, äfvensom af våra soldaters ädla hållning mot : efolkningen. För att tillvägabringa en fullständig armoni mellan alla Italiens provinser, gäller det ramför allt att hafva detta för ögonen. Tyvärr har : enna allmänt erkända sanning icke alltid gjort sig ällande. Norditalienarne, som äro mera vana vid apenlarm, såsom: en följd af de segrar de redan unnit öfver Italiens fiender, skola fraternisera med yditaliens soldater, som äro yngre; de skola medela dem sina erfarenheter och uppmuntra dem geom vänskaplig samverkan; de skola framför allt ke glömma, att Italien under det senaste fälttåget ar gjort den erfarenheten, att det kan vara stolt fver alla sina söner utan undantag; de böra äfven ra öfvertygade om, att den italienska tapperheten ar lyst under hvarje epok af landets historia, såväl i Lombardiets, Piemonts och Venedigs svalare slätr som på: de centrala och syditalienska staternas ödande lavagrund. Jag behöfver icke uppfordra si n italienske soldaten till tapperhet; deremot vill g af hela mitt hjerta anbefalla honom en disciplin, dan som de gamle romarnes; en ostörd enhet så I inbördes mot hvarandra som mellan de särskilda ovinserna; äfvensom den fullkomligaste aktning för ämmande egendom, särdeles den fattiga landtbeIkningens, som har möda och bekymmer nog att rvärfva dagligt bröd åt sina familjer. Men jag n icke ofta nog upprepa, att en officer, som är skad och högaktad af sitt folk, med glädje skall