Aftonbladet – 3 september 1860, sida 3

Han fordrade derföre sådane garantier, att lånet verkligen blifver återbetaldt. Förslag till vilkor var han likväl icke beredd att på stående fot uppgöra, d utan förordade återremiss, med uppdrag åt utskottet att föreslå betryggande vilkor. Om sådana kunde I vinnas, så vore han icke emot att bevilja Upsalalinien det begärda lånet. Många instämde. Nils Olsson yttrade sig i samma syfte som Nils Larsson. i Sköldberg uttalade sig för jernvägars byggande af bolag understödda af staten; men ville att denna icke skulle taga för mycket för sig på en gång. För öfrigt ville han liksom Anders Eriksson rösta för de af utskottet föreslagna lånen och bifalla utskottets afstyrkande i fråga om Upsalalinien. Men vore Upsalaintresset så mäktigt, att det segrade, så ville han icke rösta för de andra, på det att icke för mycket obligationer skulle blifva utsläppta på en gång. Han: ville bifalla utskottets framställning, och flera ins stämde. Uhr skulle helst säga nej; ren ville likväl gifva med sig, för att undvika beskyllningen att vara liknöjd för jernvägarne. Han hade sett en brosickyr uppgifva vinsten af Boråsbanan till 25 procent. Om detta vore korrekt, så skulle väl Upjalabanan gifva minst 50. Han kunde likväl icke tro att evt sådant resultat kunde vinnas, huru bra det än vore att lätta boråspåsarne, så att de icke blefve alltför tangaLikväl vore det bäst att de stannade hemma, Tar laren skulle gerna vilja raka kol under för Lindesbanan; men detta fick likväl tills vidare ber. Vilkoren borde innefatta full säkerhet för lånens återbetalning, hvarföre han förordade återremiss. Tåälmannen tillkännagaf nu att inbjädning ankommit från presteståndet att besluta ungefär lika med hvad Jan Persson föreslagit, hvilken inbjudning upplästes. Per Mattsson yttrade sig i samma syfte som Erik Ersson och Nils Larsson samt hemställde med anledning af Sköldbergs yttrande, om Norrland begärt för mycket genom att önska statsunderstöd åt Upsalavägen. Lekberg skulle ha velat hafva statens hjelp För Lindesbanan. Den har man förut godkänt, och den har fått löfte om statsunderstöd framför någon annan. Han ville likväl erkänna, att det icke är skäl tillstyrka statslån, då inga penningar finnas, utan ville nu afslag på lånet till Upsalavägen. Nils Svensson från Skåne talade för utskottets förslag i fråga om Boråsbanan och för Jan Perssons i fråga om Upsalalinien. Han ansåg säkerheten tillräcklig. Anders Eriksson upptog frågan om säkerheten. Boråsbolaget består af så solida personer, att en enda af dess delegare skulle kunna utföra arbetet, om han kunde taga penningarne från sin vidsträckta rörelse. Han ansåg för öfrigt säkerheten stor nog, då bolaget skulle till banan tillskjuta !;:del af kostnaden. och tillika deponera en motsvarande summa i riksgäldskontoret. Han ville afslag på presteståndets inbjudning, Johannes Andersson framhöll Boråsbolagets säkerhet. Hvad boråspåsarne anginge, så hade nog en fattig befolkning så länge fått draga på dem, att det kunde våra tid att de finge en lättnad af en jernväg. Anders Gudmundsson förordade lånet till Boråsbanan. Han skulle icke heller hafva varit emot Upsalabanan, om icke ett bifall till lån åt densamma skulle öka upplåningssumman till 8 millioner, hvilket han under vår nuvarande penningeställning ansåg hinderligt för rörelsen. Hvad vilkoren för lånen anginge, så vore de, enligt talarens förmenande, föreslagna så stränga, att han tyckte det skulle blifva svårt för ett bolag att derpå ingå. Hade icke han befarat finansiella vådor, skulle han gerna velat förorda äfven Upsalabanan, Östman och Erik Ersson yttrade sig ånyo; den sednare fann det nyttigare att lägga de i utlandet lånta penningarne i obligationer, än att låta dem åter genom kramhandlarnes händer utvandra. Gustaf Johansson från Kronobergs län yttrade sig äfven för jernvägars anläggning genom bolag, som understöddes af staten med lån. Då här vore fråga om att på detta sätt åstadkomma en bana, som kunde vara en lättnad för de norra orterna, så ville han bifalla Jan Perssons förslag. Vice talman Ola Svensson biföll utskottets framställning i första punkten. fr Nils Larsson åberopade aktielagen och sökte visa, att det icke vore betryggande säkerhet, att bolaget kunde skjuta jernvägen med en möjlig ständig förlust, äfven på trafiken, på staten, Man kunde väl icke begära fullt solidarisk ansvarighet; men det kunde vara skäl att hvarje delegare i mån af sitt antal aktier med sin egendom ansvarade för sin andelien möjligen blifvande förlust. C. 4. Larssor medgaf att de föreslagna vilkoren icke innefattade fullkomlig säkerhet; de medgåfve ett sätt att på sidoväg komma in på en väg att staten får sitta emellan. Derföre förenade han sig med Nils Larsson om återremiss. Nyqvist förordade Upsalavägen, för att komma. in på den vägen, att stambanorna skulle byggas af boag, och på det att den icke möjligen vid nästa rikslag måtte blifva en bana på statens bekostnad. Emelertid ville han att en tillförlitlig undersökning skulle verkställas, hvilkendera sidan om Sigtunafjerden hade öreträdet, hvarföre han ville återremiss till utskottet. Paul Hedström förordade Upsalabanan och ville afslag på inbjudningen. Per Nilsson i Espö ville gå in på bolagssystemet, ör att komma ifrån statens betungande med jernvanskostnaderna. Westergötland hade emellertid fått å många banor, men Upland inga, så att Upsala. ägen borde derföre komma i betraktande. Hvad veträffade det att obligationerna, öfverlemnade till bolagen, skulle blifva bortsluddrade till underpris, ille hån anmärka, att det syntes fördelaktigt att olagen finge öfvertaga dem. Skulle riksgäldskonoret besörja deras placering, så finge det betala näklareprovision; men bolagens direktioner kunde verkställa obligationernas försäljning sjeltva. Solilarisk ansvarighet skulle omöjliggöra alla jernvägsvolags bildande. Helst skulle Per Nilsson önska biall till Jan Perssons förslag; men kunde icke detta vinnas, så skulle han förena sig om återremiss. Rosenberg ville att man skulle ställa så till, att let icke i verkligheten blefve staten som finge anägga jernvägarne. I fråga om Upsalavägen tyckte an att Stockholm borde taga initiativet. I stället ir det nu Upsala, så att det hela får utseende af n kapplöpning mellan Sigtunafjärdens östra och estra partier om att först komma till målet och körda vinsten af företaget. Behofvet att få en ana direkt till Upsala syntes talaren icke vara så ardeles stort. För öfrigt kände man icke om det kulle blifva en stambana eller en bibana. Då det cke var utredt om vägen borde läggas öster eller ester om fjärden och flera olika. förslager blifvit ramställda, nemligen först om räntegaranti, så Jan erssons om lån, och nu sist presteståndets äfven om in, så borde man icke äterremittera punkten utan tt åtminstone uttala hvad man egentligen vill. erna ville han understödja bibanorna med lån, men nspråken skulle vara måttliga, och bäst vore att ertill anvisa behållningen af statens stambanor. Munterhet.) . Per Persson och Per Erik Andersson hade ånyo oret och förfäktade sina förut uttalade åsigter. Jonas Andersson gillade i allmänhet bolagssystemet, en fann skäl att gå försigtigt tillväga. Då utottet afslog anspråken till Upsalabanan, så var det erföre att öfvervägande skäl talade för att gifva reträde åt Boråsbanan, som kom i sammanhang ed statens bana och kunde mata dess trafik, För t vinna säkerhet att medlen skulle blifva återbeIda ville han emellertid återremiss för vilkorens anskning. Carl Ivarsson m. fl. instämde. Johan Petter Andersson från Elfsborgs län förordade oråsbanan, såsom redan vid fi rra riksdagen erkänd