Aftonbladet – 31 augusti 1860, sida 2

svårligen kunde besegras. Emellertid har denna nyhet här väckt ett stort och rättmätigt deltagande, och den skall öfver hela landet mottagas med sorg och beklagande. Ty Heiberg var dock en dansk villustration af gammalt, och den nyare tidem har icke frambragt rätt mycket att ersätta detta slags förluster. Frågar ni hvilken af sånggudinmorna närmast: har skäl att vid denna dödspost kläda sig i sorgdrägt, är jag i förlägenhet för svaret, ty J. L. Heiberg hörde många till. Han var estetiker, men äfven litet matematikus och fysiker, han var filosof, lyriker, vådevillförfattare, publicist och — astronom. Framför allt var han ett geni. Srängt taget var han icke så stor i något, att han gjort epok, men hvarthän han vände sig tog han en god portion snille med sig och gjorde derizgenom effekt, äfven för mer än ögonblicket. Sin egentliga nationella betydelse har han vunnit genom sina vådeviller, en konstart, som han lånade från Scribe, men hvilken han gaf en så sjelfständig dansk prägel, at Scribe lika väl kunde hafva lånat den från honom och apterat den för franskt behof.. Genom att införa Bellmans melodier i dessa sina teaterstycken, gaf han dem dessutom en viss skandinavisk karakter och gjorde på samma gång den danska allmänheten först riktigt bekant med den store svenske sångaren, åt hvilken Heiberg aldrig upphörde att egna den lifligaste kärlek och beundran. Heibergs ungdom var redan på ett intressant sätt hvad fransmannen kallar accidenterad. Sedan hans far, den bekante republikanen P. A. Heiberg, måst lemna sitt fädernesland och slå sig ner i Paris, uppväxte gossen först i Rahbeks hus, men fick derefter ett nytt och behagligt hem, då hans genialiska mor (född Buntsen) gifte om sig med den svenske flyktingen Ehrensvärd (Gyllenbourg) och öppnade sitt hus för den tidens flesta litterära utmärktheter. Likaledes hade han rikt tillfälle att i fru Frederikke Bruns då för tiden så lystra hem göra bekantskap med såväl landsmän som utländningar af högre ryktbarhet. Dertill kommo utländska resor; bland annat uppehöll han sig hela 3 år i Paris hos sin far. Under-tiden gjorde han mångsidiga lärda studier och pröfvade sig som författare, framförallt som dramatisk. År 1817 tog han den filosofiska doktorsgraden, 1822 blef han lektor-i dansk litteratur vid Kiels universitet. 1825 tog han afsked från denna akademiska befattning och flyttade tillbaka till Köpenhamn, der han nu slog sig på allvar ner som teaterförfattare och tillika började utgifva sitt kritiskt-polemiska och bellettristiska blad den flyvende Postp, ett litet veckoblad, som på sin tid gjorde ofantlig sensation. Han författade nu här sina berömda vådeviller, det större nationella skådespelet Elverhöi -m. m., gifte sig med den utmärkta skådespelerskan Joh. Louise Pätges och öppnade sina: salonger. Under en tid af många tiotals år var det heibergska huset medelpunkten för allt hvad den danska hufvudstaden egde mest lysande och berömdt af litteratörer, konstnärer och konstvänner; frun, den stora skådespelerskan, gjorde der les honneurss med en gästfrihet och en atticism, som sökte sin like i de finaste Åparisersalonger. Modreng fru Gyllenbourg, gaf icke mindre åt dessa råunions ett sällsynt behag och en magisk tilldragningskraft; herren i huset sjelf kunde deremot i den sednare tiIden stundom lysa genom sin frånvaro,, han befann sig då — i sitt observatorium uppe på vindskammaren. Ty Heiberg, som aldrig i sitt lif haft sinne Iför endast ett och samma, men tvärtom stundftals studerat medicin och naturhistoria jemte Hegel och den spanska litteraturen, hade i sednare hälften af sin bana blifvit en privaI tiserande astronom, men på fullt veteoskapligt allvar, och han var numera lika mycket tychobrahian som bellmanian. Med allt detta Ivar ban för öfrigt ständigt densamme qvicke Toch liflige verldsmannen, full af fransk sprit, när omständigheterna icke uppmanade honom till att vända den stridbara sidan utåt, då han var skarp och dräpande, som få danska naturer. I de sista åren hade han blott ytterst sällan låtit höra af sig offentligen, I men han bibehöll intill döden sin friska själ. Hans litterära bana var redan så vackert Jafslutad, att för hans rykte och för ett efterJT lefvande: namn behöfves icke. mera än han längesedan presterat, dock är den tomhetnaturlig, som kännes af ett folk, så ofta en af dessrbästa söner går bort. För köpenhamnarne har detta dödsfall en särskild betydelse, medelbart derigenom att Heibergs enka naturligtvis härigenom åter blir för längre : tid urståndsatt att visa sig på scenen. Måhända blir detta ett afgörande moment för att fru Heiberg, aktrisen, för allo drager sig tillbaka som enkefru statsrådinnan. 5. B. LANDTBRUK.