Aftonbladet – 31 augusti 1860, sida 1

grundat; de synas omöjliga för hopens ögon, som ej förmått skönja de utsigter till framgång, som de inneböllo. Allting är noga öfvervägdt, och jag vet ej hvad man hos honom mest har att beundra, kraften i utförandet eller kraften i den tanke, som skapat de utförda planerna. Betraktom honom från den dag då -han landsteg i Marsala, i begrepp att med en handfull folk eröfra ett konungarike. Hvilka stora ting har han ej utfört 8edan dess med en nnderbar hastighet, men tillika med denna snillets tålmodighet, som af inga slags inflytelser, hvarken af sina motståndares felsteg eller af sina vänners uppmaningar låter sig ledas från den utstakade banan! Och om någonsin ett företag har kunnat anses öfverdådigt och onyttigt, så var det väl detta. Hvad talade man icke om de neapolitanska truppernas tapperhet och trohet, om energien hos konung Frans II:s befälhafvare på Sicilien, om huru säkra dessa voro att i hafvet tillbakakasta dessa eländiga fribytare, som vågade komma för atträcka handen åt en uppresning; som redan fått sin dom! En månad: sednare var Palermo i dessa äfventyrares händer, och den offentliga meningen, lifvad af denna omätliga framgång, såg redan Garibaldi landstiga i Neapel och der diktera lagar för Bourbonernas besegrade dynasti. Hans vänner sökte drifva honom framåt; sjelfva händelserna inbjödo honom att fortskynda på: sin segerrika bana, Neapel väntade honom! Men han; obekymrad om allt detta, vänder sig till Messina; och Siciliens andra stad, detta Calabriens ointagliga bålverk, faller i hans bänder, Här mötes han af ny otälighet, men hans lugn störes ej. i ringaste mån deraf; och det är genom den sydligaste af fastlandets provinser, som han fullföljer sitt verk, då Ret tycktes ha varit honom så lätt att brådstörta upplösningen medelst en landstigning vid foten af Vesuvius. Skönjer man icke mti denna beräknande långsamhet hela klarsyntheten -hos en stätsmian, som låter händelserna. mogna för att sålunda bättre försäkra sig om framgången: Var öfvertygad om — och här diskuterar jag ej längre, jag försäkrar med stöd af den tillförlitligaste källa — att detaf Garibaldi under detta emot konungariket Neapel öppnade fälttåg iakttagna Politiska och militära handlingssätt äfvenledes .skall begagnas i afseende på Venetien, ifall-det ligger i försynens planer, att det pånyttfödda Itälien bör för priset af sitt blod inlösa denna sista lem af sin stympade kropp. Garibaldi känner bättre än någon af hans rådgifvare det ansvar, som hvilar på honom, och ehuru man fruktar hans snilles öfverdriiter, skall han ej börja en kamp med Österrike förrän han är viss att gå derur såsom segervinnare. Han känner sin fiendes försvarsmedel, styrkan af dennes strategiska positioner, dess soöldaters tapperhet; men han känner ock dess sårbara punkter, och han skall ej lyfta sin arm för att slå till förrän i rätta. stunden, och då han har i sina händer alla sannolikheter för att lyckas. Hans mål är bekant; han har ej fördolt detsamma; men stunden för handlingen är hans hemlighet, och hellre än att blottställa frukterna af de redan vunna framgångarne och alla de segrar, som han ännu måste vinna innan han kan uppträda med sin segerrika fana på Venedigs Lido eller vid Minci t der, skall han nog förmå att tygla äv böftigaste otåligheter. Jag tillägger, och jag tror ingen skall kunna bestrida detta, att Garibaldi är i detta ögonblick den ende man, som förmår på en gång leda och tillbakahålla den rörelse, som nu drifver Italien fram emot dess nya öden, utan att behöfva befara att i sin ordning öfverflyglas af det wmazziniska elementet, som tjenar honom såsom: en hjelptrupp, och som han beherrskar minst lika mycket som han beherrskar hofvet i Turin. Det engelska bladet har bjert frambållit Österrikes kolossala militärstyrka, jemförd med en liten armå-af föga krigvana volontärer, som väl kunnat besegra neapolitanska soldater, men som ofelbart skulle misslyckas der, hvarest kejsar Napoleon i spetsen för en bepröfvad armå ansett rådligt att draga sig tillbaka. I afvaktan på den dag, då dessa volontärer ej skola vara annat är stammen för en styrka af 300,000 man, användbara till de största företag, emedan de med taktikens och krigstuktens alla fördelar förena fosterlandskänslans hänförelse, — buru många händelser kunna ej under dessa stormuppfyllda tider in träffa, egnade att underlätta Italiens fullständiga befrielse? Då redan dess mest fruktansvärde motståndare förlamas i sin fria utveckling genom inre jäsningar, hvem skulle vil våga påstå, att, när den ännu aflägsna stridens timma är inne, de båda partiernas respektiva ställning skall vara densämma som i nörvarande ögonblick? . Vare långt ifrån mig att här anropa revolutionens biträde. Den är en farlig bundsförvandty enär blotta hotet om en dylik vädeld synes öka antalet af Italiens motståndare. Men ett sådant biträde är icke absolut nödvändigt. Det kan ej behöfvas mer än att wienerkabinettet fullföljer sina reformförslager som det måste göra för att besvärja faran of sin nuvarande ställning. Tror man väl då att under sådana förhållanden stater, sinsemellan förenade genom ett!federativt band och i åtnjutande af representätiva institutioner, skola visa lika :mycken ifver att bibehålla Venetien, i trots-af hela verlden, som en militärisk och enväldig monarki, som bedrager sig sjelf öfver vidden af sina tillgångar. Frågan om dynastisk heder försvinner då. Detta återköpande af en provins, hvilket babsbargiska husets enväldige chef måste vägra, då han ej representerar annat än sin familjs och sin kronas intressen, skall mcd mera hopp om framgång kunna af hela Europa, i rättvisans och billighetens nar fordras -af en konstitutionel regent, då härmed förenar sig obenägenheten hos riksdagarne utt uppoffra deras penningar och blod för en sak, som endast indirekt angår de länder, hvilkas organer de äro. Hvem skulle väl, i hän5 såg FOU