Aftonbladet – 28 augusti 1860, sida 3

Konungens, vid föredragning den 12 dennes af che fens för statens jernvägsbyggnader gjorda anhålla om arbetenas påbörjande å södra stambanan frå: Malmö, norr om Röinge, fattade nådiga beslut, at ifrågavarande arbeten må företagas och fortsätta: till Hästveda och grannskapet af Ousbysjöns sydöstr: hörn, men icke vidare fullföljas i nordlig riktning förr än fullständig plan och detaljeradt förslag til banans sträckning derifrån upp emot sjön Salen blif vit uppgjorda och K. M:ts pröfning underställda, ha: väckt lika mycken uppmärksamhet och på samm: gång de lifligaste förhoppningar, att regeringen se) sig väl före innan den skänker sitt bifall till det genom knappa majoriteter inom de trenne första riks stånden och i strid med statsutskottets upplysande med sällsynt grundlighet och sakdiger kännedom on verkliga förhållandena utarbetade utlåtande, n:r tillkomna förslaget om Nässjöliniens byggande, son det allmänna missvöjet och förvåningen öfverallt i de delar af landsorten, som icke draga direkt förde af södra stambanans anläggande i angifoa riktnin; på ett ganska oförbehållsamt sätt hittills yttrat sig Och att ett sådant missnöje skulle uppstå kunde mar förvänta, sedan statsutskottet på ett öfvertygand:e och slående sätt, för dem nemligen, som äro tillgäng liga för förnuftsskäl, ådagalagt de brister, vådor oc) förluster, som genom Nässjöliniens föredragande skull tillskyndas staten — men, för några enskilda intressens skull, hvilka borde genomdrifvas i trots af der allmänna meningen, vi våga tillägga äfven rätt käns lan, för bibehållande af en eftersträfvad sjelfrådighe; och en fördom om öfverlägsenhet och ofelbarhet, hvad betydde väl den mest solklara bevisning, hvad lan dets gemensamma fördel? Denna tilldragelse lägger derjemte i dagen, att det i vårt samhälle befinnes något bristfälligt, som ofördröjligen måste iståndsättas eller omskapas, något ruttet, som måste bortfjernas, likasom att det hos ofvrannämnde chef, numera hr baron Ericson, hvilken hedern af så väl förslaget om Lagaåliniens som Nässjöliniens anläggande obestridli gen och everldligen tillkommer, finnes någonting oklart, osjelfständigt, obestämdt — något som tager intryck. Ty huru kunna eljest på ett tillfredsställande sätt för klara det hastiga ombytet af åsigter, de lösliga och oriktiga så väl saksom sifferuppgifterna i jernvägsundersökningskomitens betänkande och bihanget dertill samt de påtagliga motsägelser, hvartill man i dessa handlingar gjort sig skyldig? Hvar och en opartisk inser lätteligen, att anläggandet af en jernbanas sträck ning öfver en blandad, stenbunden :och träskaktig mark, med höga berg och djupa dalar, under alla omständigheter måste vara förbundet med större svårigheter och betydligare omkostnader, än om ett sådant företag utföres på en mera fast och plan yta, förutsatt att väglängderna äro enahanda; men då tillika det förhållande yppar sig, att den jemnare linien är omkring 4 mil kortare, att den löper genom vida fruktbarare, folkrikare och med större odlingslägenheter och skogstillgångar försedda trakter, der industrien redan sysselsätter en mängd af befolkningen och der företagsamhetsandan inom kort skall upptäcka flera förvärfskällor och införa flera vinstgifvande binäringar, så nödgas man antaga, att de, som ifra för den längre och besvärligare, eller Nässjölinien, antingen icke gjort sig tillräcklig reda för saken, eller ock att de icke ega förmåga att inse eller vilja att erkänna hvad som eljest faller hvar man i ögonen och af densamma kan fattas. Lagaåliniens naturliga och mångfaldiga företräden skulle visserligen eljest icke bortskymts eller lemnats ouppmärksammade och obegagnade, och den, som skrifver dessa rader, är öfvertygad, att derest konungen och hans rådgifvare på orter och ställen anställde en jemförande undersökning, skulle de otvifvelaktigt komma till det resultat, att sistnämnda linie vore den lämpligaste, liksom han bevisligen redan är den kortaste. Många af de representanter inom stånde:, som vid afgörandet gåfvo sin röst till förmån för linien öfver Alfvestad åt Nässjö, hafva också sedermera kommit på andra tankar, och hade sidoinflytanden och påtryckningar icke lyckats göra sig gällande, skulle troligen förfäktarne af Nässjölinien icke kunnat påräkna någon framgång i sina syften och bemödanden, utan tvärtom den af K. M., på grund af hr Ericsons till styrkande, först föreslagna, nu öfvergifna sträckningen längs med en del af Lagaån vunnit representationens, såsom den vunnit den ojemförligt största delens af nationen sympatier, grundade på sjelfva sak förhållandena och på lika insigtsfulla som praktisk: utländska mäns från alla sådana sidoinflytanden och personliga hänseenden renade omdömen och oväld Måhända hade också den i och för sig sjelf goda sa ken fått en helt annan och bättre utgång, om de tora grefliga Hamiltonska besittningarne Araslöf med flera haft några närmare beröringspunkter med den af konung och ständer först gynnade Lagaålinien, och till denna sannolikhet ansluta sig de ansträngningar t. ex. Wexiö stad underkastade sig för att få ernvägen i sitt grannskap, ehuru det nu omsider börjat inse, att det lilla närbelägna Alfvestad en gång, ,ch det i en icke aflägsen framtid, skall uppträda som en ung, frisk och kraftig samt derföre farlig medAflerska till den uråldriga stadens industri och hanlel, hvarvid densammas fortfarande bestånd äfventyas och dess vara eller icke vara ensamt beror, derned vissa landssekreterares och borgmästares skrif elser med uppmaningar att rösta för den fjermastc ernvägen, emedan länets-och städernas intressen så ordrade o. 8. v. O, kleinstädtisches Streben färs Vaerland und Gemeindewohl! utropar Jean Paul på nåsot ställe, och förf. vet sannerligen icke något tillälle, der detta yttrande kan ega en större tillämpighet än just på de förhållanden hvarom nu är fråga. Det skulle föranleda till en tröttande vidlyftighet tt anföra hvad som blifvit yttradt både för och emot :;et pu antagna förslaget, och obehöfligheten dera! r så mycket större, som något hvar i denna sak edan bestämt sitt omdöme. Emellertid och hufvudakligen har det, vid jemförande af de ifrågasatts Iternativeroa för södra stambanans sträckning mellan finjesjön och Tenhult, visat sig, att det vestra al ;ernativet utefter Lagaåns dalgång, långt ifrån att tå tillbaka för det östra öfver Nässjö, fastmera förjenade företrädet; — att afståndet mellan södra tambanans ändpunkter blefve kortare och anläggirgskostnaden mindre genom antagande af det förre n af det sednare alternativet; — att terrängens bekaffenhet, med hänseende så väl till byggnadsarbe etsJättare utförande som trafikens större beqväm igliet, vore till förmån för dön vestra linien; att, till 5ljd ieke allenast af den mindre väglängden, utan fven af det lättare arbetet, hu vudlinien i pyssnämnde träckning kunde tidigare bringas till fullbordan; — tt dei jernvägskomitens betänkande förekommande ippgifter om befolkningens antal inom hvartdera af ie områden, ifrågavarande linier hade att genomgt, cke öfverensstämde med andra officiella handlingar, nligt hvilka, i motsats emot hvad komiten antagit, olkmängden inom Lagaåliniens område, beräknad fter förhållandet till hemmantalet, skulle i antal ;fverstiga Nässjöliniens; — att om arealcn af odlad ord ej kunde frånkännas Öfvervigt inom Nässjöliniens .mråde för närvarande, Så funnes deremot invid Lasaålinien talrikare tillfällen till fortskridande odling, om af jernvägens ledande åt detta håll skulle i hög srad befordras; — att fördelen af att dels närma ig, dels skära trafikerade landsvägar, i lika mån tillsomme den sistnämnda som den östra linien ; — att, anseende till jerntillverkning, skogsrörelse och biväringar, den vestra linien hade afgjordt företräde; — och slutligen att södra stambanans förening med if komiten föreslagna östra stambanan, då denna framleles komme till utförande, kunde åvägabringas geiom den sistnämnda liniens ledande öfver Nässjö ill Tenhult, utan att derigenom afståndet på denna säg från Malmö till hufvudstaden blefve väsendtli. gen förlängdt. Dessa skäl hafva måst ge vika för mäktigare, men cke grundligare, och då härtill kommer i betraktande Z. M:ts nådiga proposition till rikets ständer vid 1853 och 1854 årens riksdag angående jernvägsbyggnader för statens räkning. som upvpptager anläggningskost