Aftonbladet – 24 augusti 1860, sida 1

Gids sak. Kommer jag icke tillbaka, så helsa din maka — helsa Constance Carrolton från mig — måtten I blifva lyckliga! Jag sökte, som sagt är, hindra honom från att gå, men det var allt förgäfves. Du kände honom och vet huru fast han stod vid sitt beslut. Jag bad honom taga med sig några af vårt folk och föra rysssen till oss, der han säkerligen skulle blifva väl behandlad, om också i fångenskap; men han skakade på hufvudet och sade blott i förebrående ton: Tänk bara på din unga hustru, Frankv, och vände sig bort för att gå. Jag sade då att jag ville följa honom. ; Dyre Frankl snyftade Constance, midtunder sina tårar. Jag väntade det. Jag trodde att du skulle säga så. : Det vur min uppriktiga önskan,, fortfor den förre, men han vile ej lyssna till den. En — sade hän — skall möjligen, utan fara för lifvet, kunna g; men för två vore det ett säkert förderf. Dessutom, sade han, hade jag någon att lef a för, Hvilken höll mitt Hf dyrbart, då han deremot var likgiltig för alla. O, hvilket missförstånd! suckade Constance. Slutet af alltsammans blef att han ville gå allenan, fortfor Frank, och ensam gick han äfven. Han tog med sig vatten, konjac, vin och bröd. samt dessutom lyktan och något linne till förband. Jag beslöt att hålla mig vaken till hans återkomst; men ack, du kan icke tro bur trött en fattig fan är, efter att hafva gjort vakt hela den föregående natten! Jag tog en bok och satte mig på sängkanten samt började läsa; men många minuter hade jag säkerligen ej hållit på dermed, förrän jag föll tillbaka, djupt insomnad, dag vaknade vid att Reginald lade upp. mina fötter på bädden, hvilka förut bade bängt på ett högst obeqvämt vis, och derpå bredde filten öfver mig. Jag gaf mig sjelf alla möjliga, smädes liga tillmälen, emedan jag var ett sådant sjelfviskt vidunder att jag kunde sofva, medan ban var i fara; men han skrattade endast och försäkrade mig att någon fara hade det icke Jalls varit, Han hade träffat på den ryske of: