Aftonbladet – 23 augusti 1860, sida 3

till på andra sidan af fjället, fanns der alltid råd! för att köra upp; ehuru der visserligen var så brant, att geten hade. svårt att komma fram; och hon plägar dock ingalunda vara tafatt på fjällen. Lördagen kom, och Thore gick ut hela dagen; solens lekte så; att? det spratt i buskarne, och allt med ens sjöng och lockade det ifrån fjällen. Han sätt ännu utanför dörren, då det-ded emot qvällem och en rykande dimma. strök upp längscbergen. Han såg dit upp, och der var så stilla, han såg bort åt Huseby gård — och så sköt han båten utoch rodde omkring vassen. Vid fjällboden satt Aslaug, färdig, med sitt dagsverkes Hon tänkte: på: att. Thore icke kunde komma: den qvällen, men att det väl skulle komma desto flera i hans ställe; då släppte bon vallhunden lös och sade åtingen hvar: hon gick. Hon satte sig så; att hon kunde se ut öfver-dalen, men der steg dimman upp; och: hon: var heller icke i stånd att se dit ned; ty allting väckte minnen hos henne. Hon flyttade sig då; och utan att bon riktigt tänkte. derpå; kom: hon attgå-emot den andra sidan, och:der satte: hon sig och såg ut öfver sjön. Det.gaf sådant lugn att blicka så der långt.bort öfver sjöns Då fick hon lust-att sjunga; hon tog en sång med långa toner i och ljudet gick långt i den stilla natten. Hon: blef sjelf glad deraf, sjöng derföre-.en versstill.. Men dåtyckte hon att någon svarade långt nedifrån. Hvad kan det vara?? tänkte Aslaug; hon gick fram till branten; nlog. armarne omkring. en spenslig björk, som. hängde , och -skälfde. på. yttersta kanten. Hon såg ned; menxhon! såg ingen: ting. Fjorden låg stilla och hvilade sig, icke en fogel strök deröfver.. Aslaug.satte sig ned ånyo och-sjöng åter; då-svaradedets verkligen och med samma ton, närmare än: första gången. Detmåste likväl vara någonting?, Aslaug sprang .upp: och böjde. sig, öfver kanten, och då såg hon nerevid fjällväggenen båt, som hade lagt till, och så djupt nere var det, att den såg. ut som ett. litet rå, . Hon flyttade ögat-högre upp; såg en: röd mössa öch under den en gosse, som arbetade sig uppför det nästan släta fjället. Hvem kan det vara??. sporde.Aslaug,: släppte: björken doch sprang långt tillbaka. Hon tordes icke svara sig sjelf; ty hon visste ju hvem det var. Hon kastade sig ned på gräslindan, tog fast i gräset med begge händer, liksom det varit bon, som icke skulle släppa taget; men gräsroten slossnade, hon skrek. högt och bad Gud den allsmäktige hjelpahonom. Men så rann det henne i hågen, att denna Thores bedrift var att fresta-vår Herre; och derföre: kunde han ingen hjelp väntar Bara den här ena gången?, bad hon, och hon tog omkring hunden, liksom det varit Thore hon skulle. hålla fast,-hon rullade sig-med-den bortöfver gräslindan, och hon tyckte att: tiden var utan ända. Men-då:slet hunden sig lös. -Wou, woul? skällde den utåt branten och viftade med svansen; ?wou, woul! sade den mot Aslaug och sprang upp med framtassarne; ?wou, wou ! utåt brånten ånyo — och der. stack en röd mössa öfver fjällkanten, och Thore låg vid hennes barm. Der blef han hela minuter utan att kunna säga ett ord, och det, som han slutligen sade, var utan förstånd. Men gamle: Knut Huseby sade, då han hörde detta, ett ord, hvari det fanns förstånd; ty han sade: Den gossen är värd att ega; flickan skall vara hans.