Aftonbladet – 22 augusti 1860, sida 3

Se a eg AT a RT. NE Svt det enda, som kan eller snarare måst sälja malm för att någorlunda betäcka k:.st erne för jernvägen. Att dock en sådan w:; för: säljning skulle blifva vinstgifvande ciler att jernvägen skulle bära sig utan att vara använd som; transportmedel till bolagets egna verkstäder, det är icke antagligt för den, son: betänker huru lätt malmförsändningar kunne ske från södra Sverge till alla norrländska hamnar. (LC. B) 4IAsändt.) Då uppkomsten af en ny elleråterupplifvandet af en gammal verldsåskådning är en angelägenhet af allmän betydelse; torde efterföljand: uppsats, som är föranledd af några på sist: tiden framträdande anspråk i detta hänseende. icke vara främmande för en tidnings syfte mål. Om sättet att bilda det filosofiska Systemet; 1. För den, som vill söka undvika all förutsätt ving — och detta gör hvarje s. k. ren filosofi — bli: första frågan denna utomordentligt vigtiga: huruvid. någonting väsentligen är till.Man kunde nemliger tänka sig ett filosofiskt system, som, för att skilja sir från allt faktiskt, helt enkelt antager såsomutgångs punkt: att ingen sann existens gifves — att allt är ett fehorhen, inclusive detta tänkande om: alltets intethet. Denna betänklighet öfvervinnes (wird aufgeho ben). genom: dogmen n:r 1, i det man antager, att nå got väsentligen är till. 2. Den andra uppgiften blir nu bestämmandet. ai detta väsentligen varande. Härvid bildat: filosofer sig ett begrepp om ande och oändligt i förhållande till det materiella och ändliga, som är genom erfarenheten gifvet. Detta hans begrepp om. det andlig: och oändliga kunde icke för honom blifva eller var: livad: det är, utan den motsats, hvari det blifvit tänki och tänkes till det materiella och ändliga. För att komma till läsning af uppgiften om det sannt varande; måste ban emellertid ponera eller sätta dog men nr 2, som består deri, att han antager detvara sanning, som för honom synes vara samning: detta sätt att gå tillväga, hvilket gifver formen för vetan det, kallar han då rationalism. : 3... När han nu skall förklara beskaffenheten al och förhållandet. mellan de båda verldarne; andens och materiens, oändlighetens och det ändligas, öppna sig tvenne storartade utsigter för hans andesblic: kar:, han kan antingen, såsom idealist, påstå. att materien, ändligheten, icke är något i och för der sanna uppfattningen, utan är väsentligen ande och oändlig; — eller ock, såsom materialist, vidhålla att anden, det oändliga, icke egenligen är något, utan är väsentligen materia, ändlighet. Dennä svåra valfråga löses omsider :genom dogmen nr 3, genom hvilken han bestämmer. sig för det ena eller andra, och alltså vinner innehåll för;sitt. ytterligare sträfvande. 4. -Sedan-börjar konstruktionen, hvarvid alla, aj erfarenheten gifna, förhållanden inpassas under den gjorda förutsättningen, och hvarvid man desto mindre låter genera sig deraf, atttingen och händelserna endast med svårighet låta lämpa sig att vara annat äv hvad de äro, somi man just från begynnelsen antagit för gifvet, att de icke kunna vara annat, någooting annat än hvad. de äro. 5. Då räknestycket gått ihop, och; man: fått allt ordnadt enligt den förutfattade meningen, så anföres det såsom bevis på den förutfattade meningens riktighet, att det hela, hvilket man passat derefter, passar derefter. Dermed bedrager man möjligen sig sjelf och några andra. 6. Sjelfva konstruktionen åter kan konseqvent ske på de två sätten, beroende deraf, huruvida män. ponerar att materien är ande eller anden materia, — I förra fallet kallas systemet idealism, och kan i det hufvudsakliga lyda på följande sätt: a) Det finnes en Gud (4:de dogmen), söm är förnuftets och har en oändlig mängd ljusa ideer, i hvilka han lefver, röres och hafver varelse: h. e. förnimmer sig sjelf. d) Dessa ider utgöra hvad man kallar verlden och hafvå den egenhöten att, under det de endast för den ändliga uppfattningen hos några af dem sjelfva framstå såsom beroende af s. k. tid och rum, de i sig sjelfva (h. e. för förnuftet) äro andliga och oändliga, enär de utgöra nödvändiga momenter i Guds (förnuftets) sjelfförnimmelse;, hvaremot deras egen sjelfförnimmelse,. der någon sådan hos somliga af dem finnes, berör af dessas mer eller mindre framskridande utveekling från den fenomenala ändligheten till den väsentliga oändligheten, från den-väsentligen obefintliga tidens tillvarelsesätt till den eviga fulländningens sfer 0. s. v. Denna utveckling sker naturligtvis mycket långsamt under en eller flera tider, men sker så mycket säkrare, enär den är nödvändig. ec) Alla frågor rörande förhållandet emellan Gud och verlden förklaras nu i öfverensstämmelse härmed, hvarvid allt, som på något sätt hänför sig till tid och rum, utan skonsamhet behandlas såsom blott fenomener för den ändliga. uppfattningen: Skapelsen, Försynen, Synden, Nåden, Guds son, Återlösningen, den Helige Ande, Omvändelsen, Döden och Domen, sådane de framstå i bibeln och vpositivt läras, i kristenheten; -— allt blir fenomener, tillika med kristendomen sjelf, då de betraktas i förhållande till de filosofiska begreppen och filosofien, som frambringar i dagen det väsentliga, det förnuftiga. Nu felas blott, såsom slutstenen på den lärda byggnadn, att sjelfva det filosofiska system, enligt hvilket all denna väsentlighet förklaras såsom fenomenal, äfven sjelf endast är ett fenomen, nemligen ett fenomen utan allt slags väsende. Men ett sådant påstående, som utan tvifvel vore det enda sanna i hela lekverket, är tvärtom det enda, om hvars otillbörlighet den värde filosofen sjelf är öfvertygad, under det att han anser allt annat tillbörligt, som, om, dess praktiska användning icke lyckligtvis vore en absolut omöjlighet, skulle vända, upp och ned på all både sudomlig och mensklig ordning. Bestämmer sig åter filosofen för den materialistiska verldsåskådningen, så kommer han ungefär till samma resultat i afseende på förhållandet emellan Gud och verlden, endast med den skilnaden, att verlden, n. b. i bastant form; kommer att intaga plåtsen :b:r I, hvaremot Gud och ideerna uppgifvas vara fenomener. Härvid finner man lätt, att då filosofen skall förklara detta förhållande emellan ande och materia, oändligt och ändligt, Gud och verld, så förklarar han i stället helt simpelt, att intet förhållande dem emellan eger rum, emedan den ena parten beröfvas all sann realitet. Gåvgen af hela detta förfarande är hos idealisten, att sedan han först förklarat att ander, såsom det enda sanha varat, är materiens väsende, så förklarar han derpå att materien, såväl i allmänhet som i de mänga specialiteterna, är andens fenomen. Si! detta är hela visdomen i dena evinnerliga cirkel. Ungefär som om någon frågade hvad en åsna vore, och finge till svar: hon är väsendet af åsnans skugga. Nå, hvad är då åsnans skugga? Jo, fenomenet af åsnan. Hurudant är då förhållandet emellan åsnan sjelf och hennes skugga? Precist lika med förhållandet emellan väsendet och fenomenet. Blef du klok på förklaringen? svikna hopp om underrättelser från Reginald — medo Times i handen till sin favoritplats i blomsterrummet, för att i tidningen söka efter möjliga nyheter om honom. — Alltför snart fann hon dem i dödslistan! Intet tvifvel kunde ega rum! — detaljerna voro alltför omständliga. Han hade stupat vid försvaret af en förpost, hvarifrån de allierade under: några vann dv had vatt frrrlvufna — TILL Aa ESD RN SEEM ENA