Aftonbladet – 17 augusti 1860, sida 1

så skall jag tacksamt erinra mig din vänskap. Gud välsigne dig, John ! Han vände sig hastigt om och sprang uppför bergsstigen. I Ja, Gud välsigne er med! mumlade smeden och såg efter honom, ehuru, hvad det angår att vi ej skulle återse hvarandra, så har jag min egen tanke om den saken. Soldatlifvet behagar mig icke; det har alltför många band och lagar för att passa för mig. Men någonting i marketentarevägen skulle jag ingalunda vara ohågad för, och det är så många skälmar, som göra sin lycka på det sättet, att jag inte kan inse, hvarföre ej jag också skulle försöka det. Dessutom kan jag då taga litet vård om honom med, i fall det skulle behöfvas.n Efter detta samtal med sig sjelf följde smeden efter Reginald uppåt berget, men innan han kom till grottan, vek han af på en ännu svårare och mera otillgänglig väg, som gick rundt omkring klippan ned i bergspasset. NITTONDE KAPITLET. Andra aftonen, sedan Constance hade flytt från Ravenscroft, voro innevånarne på en förpaktaregård nära intill hafskusten i Devonshire församlade till sin vanliga aftonandakt i det stora och väl ordnade förmake. Den största andakt och uppmärksamhet voro rådande, ty busets herre var i lika hög grad vördad som älskad af sitt folk. Joseph Franklyn hade inga anspråk på att vara en herreman,; han höll hvarken jägare eller räfhundar — ja, han deltog ej ensinågon jagt, utan skötte sin gård i stillhet och ordning, men icke förthy var han dock i verkligheten en gentleman, och ingen sysselsättning eller omgifning, huru enkel som helst, kunde göra honom till någonting annat, Hans ansigte hade en förundransvärdt stor likhet med. porträtter af Melanchton och uttryckte