Aftonbladet – 17 augusti 1860, sida 1

CONSTANCE CARROLTON. AF A. E. DUPUY ). Öfversättning från engelskan. ADERTONDE KAPITLET, En vecka efter eldsvådan egde den dubbla begrafningen rum. Reginald såg sin fars och farmors jordiska qvarlefvor, inneslutna i praktfulla kistor, nedsänkas i familjgrafven; och då allt var slut, gick han ned till den öde hafsstranden, och några tårar af den bittraste smärta föllo på det stenkummel hvarunder hans mor byilade — denna ensliga, dystra grafvård, som ingen blomma, intet grönt strå prydde, ingen öm hand vårdade — endast hafsvindarne drogo fram deröfver under stormens vilda lek. Han tänkte på den ljufva stämma; som derbredvid hade upprepat samma böner, hvi ka hån nyss hört presten läsa, och hans stolta hjerta kände sig för en stund ödmjukt. Han tryckte sin panna emot klippväggen och bad till himlen, brinnande och undergifvet, att Constance skulle räddas från död och fara. Han väcktes ur sin tankfullhet genom att någon vidrörde hans axel. Det var John Lynch, hvars mörka ansigte uttryckte stark ädje, medan bröstet höjde sig häftigt, till följd af hans bastiga gång utför berget. Reginald grep bangs hand och sade blott det enda ordet: ,Räddad ? Ja, jä — räddad och i godt förvars, svarade smeden. Hvad öden hon genomgått kän jag väl ej säga, men jag har cmedlertid fonunit henne; och detta är, som jog förmodar, allt hvad ni önskar veta. Är du säker på att du ej bedrar dig? Är du alldeles säker på att det var hon? frågade Reginald häftigt. : —4) Se A. B. n:o 173, 174—191.